Allt färre barn med en kromosomavvikelse föds i Sverige. Statistik från Socialstyrelsen visar att det tidigare fötts mellan 200-300 barn med kromosomavvikelse per år, medan siffran nu är nere på ca 160 stycken. Om man ser på den specifika gruppen med Downs syndrom så har det gått från 183 födda barn år 2014 till endast 122 år 2016. Ur ett statistiskperspektiv så borde antalet barn med kromosomavvikelse öka i landet, då kvinnor idag föder barn i allt högre åldrar. Vad beror då nedgången på? Det enkla svaret är tillgången på fosterdiagnostik.

Fosterdiagnostik används för att undersöka om det ofödda barnet har några sjukdomar, missbildningar eller kromosomavvikelser. Undersökningarna görs genom till exempel ultraljud, KUB-test (kombinerat ultraljud och biokemiskt prov) eller fostervattensprov. Även några andra nyare metoder används på vissa håll idag. Vilka tester som erbjuds kvinnor varierar i landet. I vissa delar får alla gravida kvinnor erbjudande om KUB-test. I andra delar av landet så erbjuds kvinnor över 35 års ålder detta test.Testet har som ändamål att undersöka hur stor sannolikheten är att barnet har en kromosomavvikelse, som exempelvis trisomi 21, den kromosomavvikelse som leder till just Downs syndrom.

Fosterdiagnostik kan göra att barnet snabbt får den hjälp det behöver vid eventuell sjukdom och det kan rädda liv. Ibland kan det ofödda barnet behandlas för en sjukdom redan under graviditeten eller i samband med födseln. Men när undersökningen visar på ett tillstånd eller en sjukdom som inte kan behandlas uppstår ett svårt dilemma eftersom undersökningen görs på en person (kvinnan) som får konsekvenser för en annan person (det ofödda barnet). Användandet av fosterdiagnostik ger många svåra etiska frågor som exempelvis när man skall få erbjudande om fosterdiagnostik, vem som skall få erbjudandet och de val som kvinnor och par kan komma att ställas inför. Detta är en utmaning som behöver diskuteras offentligt och konsekvenserna det får för individer och samhället.

I och med att testerna erbjuds på allt fler ställen i landet och ges till allt fler kvinnor så sker det en ökning i utsorteringen av barn med kromosomavvikelse. Vad är det som gör att ett barn ena stunden ligger tryggt och säkert i sin mors mage för att i nästa ögonblick inte anses ha kvar rätten till sitt liv på grund av en kromosonavvikelse. Vad är det i den extra kromosomen som gör att det blir en mindre skyddsvärd människa? Vid utsortering av barn med Downs syndrom förvägras barnet sin rätt till liv just därför att det är annorlunda.

Var kommer detta sluta? Kommer det som är accepterat idag vara en oönskad avvikelse imorgon? Detta blottar ett mycket större samhällsproblem där vi inte accepterar det som är annorlunda. Vad är det för samhälle vi skapar och är det detta samhälle vi vill ha? Trenden i flera västländer visar på liknande resultat. På Island föds det nästan inga barn överhuvudtaget med en kromosomavvikelse och i Danmark har siffran sjunkit mycket snabbt. Från politiskt håll ses detta som en framgång och man säger att efter år 2030 skall inga barn med Downs syndrom födas i Danmark. Dessa barn är idag de utrotningshotade barnen.