Under den senaste tiden har flera röster höjts för en sänkt abortgräns. Debatten drog i gång när SVT visade ett reportage där Katarina Strand Brodd, överläkare och ordförande i Svenska neonatalförenigens etikgrupp, berättar att hon försökt rädda sent aborterade barn vid flera tillfällen. Hon berättar hur ett barn rörde på sig och hur hjärtat slog. Då en sen abort drar ut på tiden och inte avslutas förrän ingången av vecka 22 är det ett barn i lagens mening och därför menar Katarina Strand Brodd att hon tänker fortsätta hjälpa dessa barn.

Fri abort gäller i Sverige fram till och med graviditetsvecka 18. Efter det tar Socialstyrelsens rättsliga råd ställning till om abort skall ske. Det skall finnas speciella skäl och dessa speciella skäl är bland annat fosterskador, moderns ålder, psykiska problem eller missbruksproblem. Den övre gränsen för att få abort beviljad är idag satt vid vecka 21. Men flera sena aborter drar ut på tiden och går in i vecka 22, då fostret blir ett barn som skall folkbokföras enligt lagen. Allt fler barn överlever också förlossningar som sker i vecka 22 och detta är också gränsen då neonatalvården överväger att vårda ett barn. Gränsen mellan veckan när en kvinna har rätt till abort glider alltså allt närmare gränsen för möjligheten att rädda ett för tidigt fött barn.

Att illegala aborter, alltså de som dragit över i vecka 22, förekommer har Liv&Rätt skrivit om tidigare. En barnläkare på Gällivare sjukhus gjorde en anmälan efter att en flicka fötts med sugklocka i vecka 22 och 3 dagar i februari 2014. Flickan levde i ca 20-30 minuter. Händelsen anmäldes till IVO (Inspektionen för vård och omsorg) som i sitt beslut kritiserade Norrbottens landsting för att inte ha säkerställt aborten i tid. IVO säger också i beslutet att det är välkänt att sådant här sker, men att det är sällsynt.

Nu har samma läkare vid flera tillfällen på samma sjukhus varit med om aborter i vecka 22. Frågan är därför om det egentligen är så sällsynt. Det är verkligen på tiden att debatten om de sena aborterna och abortgränsen tar fart. Hur kan det vara så att vi låter barn som föds i samma vecka behandlas så olika? Det ena barnet får all tänkbar vård för att överleva, medan det andra barnet lämnas ensam och övergiven i en rondskål för att dö. Hur länge skall det här få fortgå?

Cecilia K. Björfjell, chefredaktör Liv & Rätt