Det är ett vanligt missförstånd att surrogatmödraskap och adoption i stort sett handlar om samma sak. Och eftersom vi inom prolife-rörelsen föredrar adoption framom abort anser många att vi därför också borde föredra surrogatmödraskap framför barnlöshet. Men det finns viktiga skillnader.

En skillnad är att det vid adoption handlar om ett barn som redan finns och som av någon anledning behöver en ny familj. Det är barnets behov som är utgångspunkten och blivande adoptivföräldrar genomgår utbildning och lämplighetsprövning innan de blir godkända. Målet är att barn som behöver en adoptivfamilj också ska få det. Det främsta målet är inte att alla som vill bli adoptivföräldrar ska få bli det, och det händer att potentiella adoptivföräldrar inte blir godkända. Vid surrogatmödraskap är det istället vuxnas behov som är utgångspunkten, för det finns ännu inget barn. Parterna ingår ett kontrakt där man på förhand avtalar om att i framtiden producera ett barn. Och det är enbart surrogatmamman som ska göra lämplighetsprövning medan de beställande föräldrarna kan betala för ett garantiprogram, dvs. att processen ska upprepas tills de fått ett barn.

Vid både adoption och surrogatmödraskap utsätts barnet för en separation som är traumatisk och som kan påverka barnets utveckling under lång tid. Anknytningen mellan mamman och barnet börjar redan under graviditeten. Barnet lär känna mammans hjärtslag, röst, beröring osv. men blir abrupt och permanent åtskild från henne strax efter förlossningen. Anledningen till att ett nyfött barn sätts på mammans bröst är inte för att skapa anknytning mellan dem, utan för att barnet ska få trygghet av den anknytning som redan finns. Att då istället utsättas för en separation är inte oproblematiskt, vilket även studier med adoptivbarn visat. Adoptivföräldrar är medvetna om att de får ett barn som har en separation bakom sig och är överlåtna till att reparera det traumat. Och samma överlåtelse finns säkert också hos beställande föräldrar vid surrogatmödraskap. Skillnaden är att de från första början var med och planerade separationen åt barnet.

Förespråkare för surrogatmödraskap hävdar att barn födda av en surrogatmamma är de mest efterlängtade och älskade av alla, eftersom föräldrarna redan genomgått smärtan av barnlöshet och även testat andra sätt att skaffa barn utan att lyckas. Surrogatarrangemanget är kanske det sista de tar till. Men räcker det för barnet att veta att det är efterlängtat om det ändå får kämpa med psykiska men av den tidiga separationen? Alla har säkert sett program där adoptivbarn i vuxen ålder letat efter sina biologiska föräldrar. Och när de hittat dem säger de så gott som alltid att den saknade pusselbiten har fallit på plats. De har levt med en känsla av att något saknats och upplevt ett inre tomrum som ingenting har kunnat fylla, trots att de haft en lycklig barndom med de bästa adoptivföräldrarna. Samma gäller sannolikt också för barn som blivit till genom surrogatmödraskap. Men för dem kan det vara svårare att spåra sitt ursprung eftersom vissa inblandade kan vara anonyma, t ex. äggdonatorn. Vid surrogatmödraskap ska barnet under sin uppväxt också bearbeta att det var föräldrarna som utsatte dem för detta.

Betalningen är ytterligare en sak som skiljer surrogatmödraskap från adoption. Det kostar mycket även att adoptera barn men pengarna går då till den juridiska processen. Föräldrar som adopterar bort sitt barn får inte betalt eftersom det skulle vara människohandel. Vid surrogatarrangemang får surrogatmamman betalt för att producera och leverera ett barn åt beställarna.

Genom åren har det uppdagats allvarliga felaktigheter med vissa adoptionsprocesser, och dessa måste utredas och rättas till för att inte hända igen. Att förbjuda adoption är ändå inget alternativ eftersom fler barn då skulle fara illa. Inga barn kommer dock att fara illa av att surrogatmödraskap förbjuds.

Betyder detta att vi inom prolife-rörelsen har en negativ syn på barn som är födda av surrogatmammor? Naturligtvis inte. Vi får ofta utstå förakt för att vi anser att ett barn som blivit till genom våldtäkt har samma människovärde och rätt att leva som alla andra. Denna inställning har vi också till barn som fötts av surrogatmammor. De har samma människovärde som alla andra och vi önskar att de får ett bra liv. Det är själva företeelsen surrogatmödraskap som vi är mot.

Brita Storlund, kommunikatör
Magister i mänskliga rättigheter och utvecklingspsykologi

Läs mer om surrogatmödraskap här.