Mitt i sommarvärmen kommer det sorgliga beskedet att läkaren Staffan Bergström har tillhandahållit en dödlig dos sömnmedel till ALS-sjuke Per Maritz, för att denne skulle kunna ta sitt liv. Bergström är pensionerad läkare, men även ordförande i den dödshjälpsförespråkande riksföreningen Rätten till en värdig död, och assisterade Maritz självmord utan någon tidigare patientrelation. Vi menar att han därmed utnyttjade patienten i debattsyfte för att påverka Sveriges lagstiftning till förmån för dödshjälp. 

En människa är ingen ö. Ett enskilt beslut för dödshjälp får därför konsekvenser för anhöriga och vänner, liksom för samhället i stort. Bergström anser sig inte ha mer att förlora på det hela än den tydligen onödiga läkarlegitimationen, men utan tvekan föreligger här ett uppsåtligt brott eftersom den svenska lagen förbjuder utskrivandet av läkemedel med syfte att döda. Även det faktum att Bergström enligt uppgift fört in ett preparat i dödlig dos i strid med gällande regelverk väcker allvarliga frågor. Men med den här texten vill vi ändå särskilt beklaga den signal som Bergström sänder ut om att vi i svåra livssituationer endast skulle ha en enda utväg – döden.

Det sluttande plan som undantagslöst inträder i ett samhälle när dödshjälp legaliseras är vid det här laget väl utrett. Sällan blir det tydligare än hos den nederländska läkaren Marinou Arend som nyligen försvarade hur hon trots att patienten tre gånger sade nej ändå valde att ta livet av en demenssjuk kvinna. Hennes agerande visar alltför tydligt det mörka hot som legalisering av dödshjälp utgör såväl för enskilda som för samhället i stort. 

I länder som Belgien och Nederländerna utvidgas i dag gränserna för vem som kan få dödshjälp så att även barn, blinda och psykiskt labila personer nu kan omfattas. I den ursprungliga lagen kom dessa grupper inte alls i fråga, men exemplet visar hur dödshjälplagar alltid har en förmåga att utvidgas. 

I Kanada, som legaliserade dödshjälp så sent som 2016, visar utvecklingen att ordningen snabbt har satt de anställdas samvetsfrihet ur spel. Som personal kommer man helt enkelt inte undan tvånget att ge dödshjälp om man har valt att jobba inom vården. 

I USA betalar sjukvårdsförsäkringen hellre för det billigare dödshjälpsmedlet än den kostsammare cancermedicinen. I delstaten Oregon – av Rätten till en värdig död omhuldad för sin särskilda variant av dödshjälp – kan diabetes vara tillräcklig anledning för läkarassisterat självmord, liksom att patienten inte har råd med den för sjukdomen nödvändiga behandlingen. 

Även det faktum att Per Maritz hade betalat stora summor till dödshjälpkliniken Dignitas i Schweiz för att om möjligt kunna få dödshjälp där, visar på den affärsverksamhet med människoliv som det här rör sig om. Det är långt ifrån den okomplicerade valfrihet som dödshjälpsförespråkare talar om. 

Coronakrisen och riksdagens beslut i våras om att förbjuda hjälp till självmord har båda lyft den moraliska insikten att människolivet är värt att kämpa för, och att varje förtida död är en tragedi som samhället bör söka förhindra. En människas beslut att avsluta sitt liv både påverkar och påverkas av omgivningen. Att tillåta dödshjälp eller läkarassisterat självmord kommer enligt vår mening ofrånkomligen att leda till att sårbara människor utnyttjas av utomstående intressen, som försäkringsbolag, sjukhus, arvingar och aktivister som Bergström. Det öppnar helt enkelt för ett moraliskt Vilda Västern. Så vill vi väl ändå inte ha det?

Benedicta Lindberg
generalsekreterare Respekt
Brita Storlund
kommunikatör organisationen Människovärde
Olof Edsinger
generalsekreterare Svenska evangeliska alliansen
Per Ewert
direktor vid Claphaminstitutet

 

Detta är en debattartikel som publicerades i Svenska Dagbladet 17.7.2020.

Läs mer om dödshjälp här.