I augusti förra året blev 20-årige Eric Torell ihjälskjuten av polisen, efter att ha rymt från sitt boende och tidigt på morgonen gått runt i ett bostadsområde viftandes med, vad som senare visade sig vara, ett leksaksvapen. I början av november försvann tolvårige Dante spårlöst, och allmänheten anslöt omedelbart till sökinsatser och skallgångskedjor i hopp om att hitta honom vid liv. Efter några gastkramande dygn och ett pendlande mellan hopp och förtvivlan hittades Dante till sist, avliden, i närheten av en kraftstation.
En gemensam nämnare för Eric och Dante är att båda hade Downs syndrom. De beskrevs av sina föräldrar och närstående som glada, snälla, glädjespridande personer, och saknaden efter dem är naturligtvis ofantligt stor. Händelserna väckte empati, deltagande och engagemang hos väldigt många människor. Det är behjärtansvärt och glädjande att se den stora uppslutningen och engagemanget hos så många.
Samtidigt går det inte att undvika att ställa sig frågan varför inställningen till människor med Downs syndrom generellt sett är den totalt motsatta, när det gäller barn som ännu inte blivit födda men som fått diagnosen. De väljs nämligen bort i väldigt stor utsträckning redan när de befinner sig i sin mammas mage. Från att ha legat på en rätt konstant nivå, tillsammans med andra slags kromosomavvikelser, har antalet födda barn med Downs syndrom minskat kraftigt i Sverige sedan 2014. Det beror inte på att diagnosen blivit mer ovanlig. Tvärtom borde en ökning vara förväntad med tanke på att kvinnor föder barn vid allt högre ålder.
Orsaken har i stället att göra med att mer avancerad fosterdiagnostik kan upptäcka diagnosen tidigt och att många föräldrar då väljer abort. Fosterdiagnostik innebär olika tester och undersökningar som görs under graviditeten, i syfte att få information om fostret och upptäcka eventuella skador och missbildningar. Det positiva är att vissa diagnoser hos fostret kan opereras redan i livmodern, som vid exempelvis ryggmärgsbråck, cystor och vissa tumörer. Det negativa är den oetiska utsorteringsprocess som riskerar att bli konsekvensen – och som alltså redan blivit alltmer utbredd i Sverige.
Danmark utgör något av ett dystopiskt exempel i frågan. Där aborteras majoriteten av fostren som diagnosticerats, och endast ett 30-tal barn med Downs syndrom föds varje år. Fortsätter minskningen i samma omfattning, förväntas inga barn med diagnosen födas efter år 2030.
Den medicinska utvecklingen vid fosterdiagnostik behöver gå hand i hand med ansvaret att också öka kunskapen om de diagnoser man avser att upptäcka. Med information, kunskap och rätt stöd kan man se att föräldrar i Finland i större utsträckning valt att behålla sitt ofödda barn även efter en sådan diagnos.
Till syvende och sist handlar det trots allt om människor mer än diagnoser. Vi vill uppmuntra till att våga reflektera över den etiska aspekten, och inte minst syftet med vad den moderna tekniken kan och bör bidra med. Är det som ett informationsstöd och som en möjlighet att kunna lindra och till och med åtgärda vissa åkommor redan i fosterstadiet?
Eller skyms det ursprungliga syftet alltmer av en slags ångerrätt att kunna välja bort ett ofött barn som inte motsvarar de egna förväntningarna och idealen? Hur rimmar det sistnämnda med ett samhälle där vi så många gånger annars värnar om skydd för särskilt utsatta, svaga och sårbara individer, och där principen om alla människors lika värde är ett ledord som ständigt höjs till skyarna?
Klicka här för att läsa mer om fosterdiagnostik.