Rätten till liv är den mest grundläggande av alla mänskliga rättigheter och Europadomstolen har i Pretty mot Storbritannien fastslagit att rätten till liv inte samtidigt betyder rätten till död. Dödshjälp handlar inte enbart om den enskilde individen. Många andra som exempelvis anhöriga, vårdpersonal och samhällets syn på människovärdet kommer att påverkas negativt.
Det har man hävdat i alla länder som infört dödshjälp och/eller assisterat självmord. Men efter en ganska kort tid har kriterierna ändå utvidgats till att gälla fler grupper, som exempelvis psykiskt sjuka utan dödlig sjukdom. I Belgien har åldersgränsen tagits bort så att även barn kan få dödshjälp. Det rapporteras också från länder som infört dödshjälp att samtliga kriterier inte alltid är uppfyllda.
Tvärtom. Dödshjälp fanns i Tyskland på 30-talet redan före andra världskriget, så att införa dödshjälp skulle ta oss bakåt. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna kom till som en motreaktion på andra världskrigets dödsmaskineri, och rätten till liv blev den mest grundläggande rättigheten.
En naturlig död är ofta också värdig med rätta insatser och bra palliativ vård. I dödsannonser kan man ofta läsa att någon ”somnat in lugnt och stilla”. Dödshjälp är ett ovärdigt sätt att hantera lidande och livets slutskede på. På grund av underrapportering om dödsögonblicket saknas kunskap om hur värdig döden blev. Vid assisterat självmord kan patienten dessutom ta preparatet ensam, utan övervakning av läkare. Dödshjälp är ingen garant för att döden blir värdig. Det finns exempel där döendet dragit ut på tiden i flera dagar och där patienter haft så svåra symtom att de behövt akutvård och till med återupplivats. Läs mer här.
Många läkare är motståndare till dödshjälp. Hippokrates ed som säger ”Jag skall icke ge någon gift, även om jag blir ombedd, ej heller ordinera något sådant” har sedan 400 f.Kr. varit rättesnöre inom läkarvetenskap och vård. Förespråkare för dödshjälp vill heller inte svara på om läkare skulle beviljas samvetsklausul vid ett eventuellt införande. Vid den enda dödshjälpskliniken i Nederländerna råder stor personalbrist inom alla kategorier. Det verkar inte som att det är en arbetsplats som lockar. Enligt en finländsk undersökning från 2013 var nästan hälften av läkarkåren positiva till dödshjälp. Dock var det endast 23 procent som uppgav att de själva skulle kunna delta vid dödshjälp. De som var mest negativa var läkare som redan jobbade med döende patienter.
Det är naivt att tro att just Sveriges situation skulle bli annorlunda än övriga länders. Dessutom är inte Oregonmodellen så problemfri som man vill göra gällande. Kritik som riktats mot den är bland annat att man inte kan garantera att patienten inte blir utsatt för påverkan av någon som kan tänkas gynnas ekonomiskt av patientens död. Med Oregonmodellen har det också hänt att döden dragit ut på tiden och orsakat svårt lidande för patienten och även för anhöriga. Detta kan leda till legalisering även av dödshjälp, eftersom döden infaller snabbare genom injektion än genom orala preparat.

Källa: Dödshjelp i Norden, etikk, klinikk och politikk (2020).