Det är sorgligt men sant att Barnmorskeförbundet bland många andra gör gemensam sak med abortlobbyorganisationen RFSU. Den 23 februari gick de i Svenska Dagbladet ut i gemensam aktion och debatterade för att aborter helt och hållet ska kunna göras hemma. De ger där exempel på länder som på grund av pandemin redan infört ”distansaborter”, men förbiser de negativa effekter som dokumenterats. I helgen överraskade även Moderaterna med ett förslag om att införa distansaborter i svensk abortlagstiftning.
Har abortförespråkare nu övergett sitt eget mantra om att aborter ska vara ”säkra, lagliga och sällsynta”? Debattörernas argumentation liknar snarare WHO:s definition av osäkra aborter, nämligen aborter som utförs av personal som saknar rätt kompetens, eller i icke-kliniska miljöer, eller båda dessa sammantaget.
I Storbritannien skedde två dödsfall under kort tid efter att distansaborter införts, och ett flertal kvinnor behövde akutvård på sjukhus på grund av komplikationer som svåra smärtor och allvarliga blödningar. Tre fall utreds, enligt Lifesitenews, av polis, där ett av dem handlar om ett barn som föddes levande i vecka 28, och som under oklara omständigheter senare dog i hemmet.
Lättnader i belastningen på vården har inte rapporterats, enligt Kevin Duffy, tidigare konsult för abortorganisationen MSI (Mary Stopes International). Samma, om inte högre, antal kvinnor har enligt honom behövt eftervård på grund av komplikationer efter distansaborter. Och dessa får då hjälp av ambulanspersonal och på akutavdelningar, så belastningen byter bara plats.
Debattörerna skriver heller inget om hur exakt graviditetslängd ska fastställas utan besök på klinik, eller hur långt in i graviditeten de anser att distansaborter är säkra. Enligt siffror från Storbritannien har minst 52 kvinnor fått abortpiller hemskickade efter den gräns på vecka 10 som gäller där, och det kan finnas ett mörkertal.
En felbedömning på en vecka mellan graviditetsvecka 9 och 10 kan dessutom mer än fördubbla risken för en ofullständig abort och medföljande komplikationer, enligt BPAS (British Pregnancy Advisory Service).
Hur utesluter man eventuellt utomkvedeshavandeskap? Hur vet man att det är rätt kvinna som sist och slutligen tar tabletterna, eller att de tas inom rätt tid? Hur vet man att kvinnan inte är utsatt för tvång? Ges överhuvudtaget någon information om vart en kvinna kan vända sig om hon ångrar sig efter första tabletten?
Debattörerna önskar en snabb ändring av abortlagen. Inte undra på, en noggrann utredning skulle kanske visa på sanningar som abortförespråkare hellre sopar under mattan. Vi på Människovärde vill därför uppmana den svenska riksdagen att inte ta steg i denna riktning. Säg nej till Moderaternas förslag om att införa distansaborter i Sverige!
Johanna Byman, ordförande och leg. sjuksköterska
Tomas Seidal, överläkare
Brita Storlund, magister i mänskliga rättigheter och utvecklingspsykologi
Cecilia K Björfjell, beteendevetare med fil kand i pedagogik
Trackbacks/Pingbacks