Roland P. Martinsson är doktor i filosofi, och inledde sitt föredrag med att han inte tror att det är svårt att prata om samvetsfrihet i Sverige. Han definierade samvete som en känsla för vad som är rätt och fel, vilket leder till en handling eller att man avstår. Man kan gå emot sitt samvete, men då beror det mer på bristande karaktär än bristen på samvete.
Han ställde frågan om moral grundar sig på något objektivt, och om ett moraliskt påstående kan vara sant eller falskt? Eller är moral något subjektivt som är format av bland annat kultur? Åtminstone i Sverige har vi ett subjektivt synsätt på moral.
Tidigare var det kyrkan som slog vakt om moralen i Sverige, och förknippades med den politiska makten. Enligt Martinsson har Svenska kyrkan alltid varit politiserad, numera till vänster, men tidigare till höger. Vartefter arbetarrörelsen växte, ledde det till en subjektiv syn på samvete eftersom arbetarrörelsen var i konflikt med den dåvarande högerstyrda statskyrkan.
I frågan om samvetsfrihet är det kopplingen till abortfrågan som är känslig och inte själva samvetsfriheten. Skulle det exempelvis handla om poliser som inte vill delta i utvisningar av asylsökande skulle den allmänna opinionen vara en annan. Även vid extremfall som dödsstraff, skulle alla som vägrar delta mötas av sympatier. Det är alltså kontexten som avgör om man är för eller emot samvetsfrihet, vilket leder till inkonsekvens. Är det en fråga som går i linje med min egen subjektiva syn på moral är man för, annars inte.
Martinsson menade att läkare kommer att beviljas samvetsfrihet ifall eutanasi skulle bli lagligt. Läkare är en röststark grupp som kör finare bilar, vilket inte ska underskattas, påstod han och drog ner skrattsalvor.
Trackbacks/Pingbacks