Detta är andra delen i en serie här på bloggen av vår rapport ”Samvetsfrihet vid liv och död” som gavs ut i maj. Rapporten är en sammanfattning av samvetsfrihet vid abort och dödshjälp.
Ett argument som flitigt används av motståndare till samvetsfrihet för vårdpersonal är att abortsökande kvinnor inte ska känna sig skuldbelagda. Men trots Sveriges avsaknad av samvetsfrihet finns ändå kvinnor som känner sig skuldbelagda vid aborter. Även föräldrar som väljer att inte göra abort kan uppleva att de skuldbeläggs. Särskilt om någon form av fosterskada konstaterats eller bara misstänks på det ofödda barnet har vissa upplevt press från vården att göra abort. Det går också att vända på resonemanget och fråga sig var hänsynen finns till de kvinnor som verkligen vill föda sina barn, oavsett hälsotillstånd. Dessa önskar kanske hellre träffa en barnmorska som enbart har intresse av det ofödda barnets rätt till liv. Och nog finns skäl att undra hur skuldbelagda kristna barnmorskor, som inte vill bistå vid aborter, blev när Mona Sahlin (regeringens dåvarande samordnare mot våldsbejakande extremism) jämförde dem med IS-terrorister.
Ett annat vanligt argument är att debatten om samvetsfrihet bara är en dimridå för att via omvägar på sikt förbjuda aborter. En sådan utveckling har dock inte kunnat påvisas i exempelvis grannländerna Norge eller Danmark, trots mer än fyrtio år med lagstadgad samvetsfrihet, så frågan varför det just i Sverige skulle vara fallet förblir obesvarad.
Debatten i Sverige har till stor del dominerats av politiskt och ideologiskt tyckande där samvetsfriheten trivialiserats. Man har hittat på egna ord som det nedlåtande ordet ”vårdvägran”, vilket är ett ord som inte återfinns varken i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter eller i Europakonventionen. Samvetsbetänkligheter inför abortingrepp har ibland jämförts med hypotetiska exempel om svetsare som inte vill svetsa eller slaktare som inte vill stycka djur. Susanne Wigorts Yngvesson avfärdar i sin bok ”Frihet till samvete” sådana argument som missförstånd av vad samvetsfrihet innebär. Enligt dessa argument skulle samvetsfrihet vara att avsäga sig huvuduppgiften för ett yrke, vilket abortingrepp inte är varken för barnmorskor eller för gynekologer. Det rimmar dessutom illa med förarbetet till den svenska abortlagstiftningen som är tydlig med att det ”inom vården liksom i arbetslivet i övrigt” ska råda en sund arbetsmiljö där hänsyn tas till enskilda anställdas förutsättningar.
Wigorts Yngvesson beskriver samvetsfriheten som ett motmedel mot totalitarism, och en frihet som i demokratier finns till för att främja mångfald och för att skydda individens rättigheter gentemot den politiska makten. Samvetsfriheten frigör den enskilda individen från att bara lyda överhetens order, till att ta eget ansvar. Wigorts Yngvesson ställer sig frågan om det verkligen är en dygd att lyda utan reflektion över det egna samvetet.
Det är heller inte ovanligt att människor ändrar moralisk uppfattning under sitt arbetsliv. I synnerhet om abortgränsen skulle höjas ytterligare, eller om dödshjälp legaliseras, kan även attityden till samvetsfrihet ändras. Redan höjs röster för att de särskilda restriktioner som krävs för abort efter vecka 18 ska tas bort.
Även barnmorskor som annars inte åberopar samvetsfrihet anser att de sena aborterna är fruktansvärda och efterlyser humana sätt att avliva människofoster på. Förbud mot exempelvis könsselektiva aborter saknas i Sverige, vilket sannolikt torde utgöra en samvetskonflikt för de flesta. Förslag om att förbjuda abort på grund av ”fel” etnicitet hos pappan har i vissa amerikanska delstater röstats ned, och är således tillåtna. Inom ramen för fri abort finns inget sådant förbud i Sverige heller. I ljuset av allt detta ter sig det orwellska nyordet ”vårdvägran” motbjudande.
I en artikel från 2013 beskriver författarna Sean Murphy och Stephen J Genius samvetsfrihet som en frihet både till och från något, och argumenterar för att begränsningar av samvetsfrihet till något är mindre skadliga än begränsningar av samvetsfrihet från något. Om man hindras att göra något som samvetet säger att man borde, hindras man kanske i sin personliga utveckling, men tar enligt författarna inte samma skada som de som mot sitt samvete tvingas utföra en handling. Murphy & Genius hänvisar till forskning bland våldtäktsoffer som visat att de utsatta lider av skuldkänslor trots att händelsen skett under tvång. Detta handlar om att vi människor har svårt att helt skilja vår identitet från våra handlingar, även i de fall de varit påtvingade.
Konsekvensen av att tvingas till handlingar som strider mot samvetet är enligt Murphy & Genius att ondska möjliggörs. Vanliga människor riskerar att utvecklas till fogliga tjänstemän som till sist lyder till och med tyranniska makthavare.
I en artikel om samvetsfrihet och moralisk stress, argumenterar författarna Mary Kathleen Deutscher Heilman och Tracy Trothen för att arbetsmiljön påverkas negativt om personalen måste gå emot sina samveten. Om samvetsfrihet är en grundläggande frihet i demokratier, kan avsaknad av samvetsfrihet leda till en odemokratisk kultur där ingen kommer att trivas. Etisk medvetenhet inom arbetslivet måste värdesättas. I annat fall kvarstår enbart personal som tvingats döva sina samveten. En arbetsplats utan samvetsfrihet kan bli en osund miljö, där bara vissa åsikter är tillåtna, och där känslor av maktlöshet frodas om man upplever att ens röst inte får höras. Detta kan i sin tur leda till sjukskrivningar och att personal byter yrke. En annan aspekt är den stress som uppstår när en part med större makt drar gränsen för vilka åsikter som är tillåtna. Den tredje aspekten är enligt artikeln att arbetsklimatet gynnas om anställda uppmuntras till känslighet i stället för okänslighet vid etiska dilemman. Förbättring och utveckling sker sällan av att personal håller inne med etiska frågeställningar och avvikande uppfattningar.
Författarna lyfter också den relationsmässiga aspekten av vårdyrket, som de menar kommit i skymundan i debatten om samvetsfrihet, där den rättighetsbaserade aspekten för det mesta har dominerat. Vårdyrket handlar till stor del om förtroende och relationer, och ska inte fungera mekaniskt och opersonligt där utrymme för samvetet eliminerats.
Tillämpningen av samvetsfrihet kan enligt Deutscher Heilman & Trothen ske på olika sätt, men de rekommenderar att man också tar bort kravet på att hänvisa till kollegor som man vet kommer att utföra ”tjänsten”. Detta kan ske genom direktkontakter, vilket är ett förfarande som redan tagits i bruk i exempelvis Norge. Fördelarna för patienten är enligt Deutscher Heilman & Trothen att de slipper mellanhänder, och för arbetsplatsen att det psykiska välbefinnandet hos personalen förbättras.
Hela rapporten med källhänvisningar kan laddas ned här.