Enligt den svenska abortlagstiftningen är det enbart läkare som har behörighet att utföra aborter:

Endast den som är behörig att utöva läkaryrket får utföra abort eller avbryta havandeskap enligt 6 §.

Detta är den lagtext som fortfarande gäller, även om det numera är vanligast med medicinska hemaborter. Ingen lagtext har tillkommit som skulle ha ändrat på detta, trots att barnmorskor i praktiken blivit mer involverade i abortverksamheten. Kompetensbeskrivningen för barnmorskor har således i praktiken börjat väga tyngre än abortlagen och dess förarbete, trots att båda dessa är hierarkiskt överställda kompetensbeskrivningen.

Eftersom lagtext ofta är kortfattad, kan man backa till förarbetena om man vill söka en djupare förståelse för hur lagen från början var tänkt att fungera. I förarbetet till den svenska abortlagstiftningen kan man bland annat läsa följande:

”Frågan om sjukvårdspersonalens skyldighet att medverka vid abort har tagits upp av flera remissinstanser, vilka genomgående framhåller vikten av att det tas hänsyn till personalens önskemål att slippa delta i abortverksamheten.”

”Vid denna fördelning bör man självfallet inom sjukvården liksom inom arbetslivet i övrigt så långt det är möjligt ta hänsyn till de anställdas intressen och förutsättningar i olika avseenden. Man bör därför undvika att till abortverksamheten binda sådan personal som av exempelvis moraliska eller religiösa skäl har svårt att acceptera sådant arbete.”

Enligt förarbetet är samvetsfrihet vid abortingrepp självklar för dem som av religiösa eller moraliska skäl önskar avstå. Arbetsgivaren förväntades redan på 1970-talet lösa sådana situationer schematiskt, och detta förhållningssätt höll man fast vid även vid senare uppföljningar av abortlagen. Samvetsfrihet ansågs så självklar och underförstådd att det inte behövde uttryckas i själva lagtexten, och samvetsfrihet tillämpades också i praktiken. Genom nuvarande digitaliserade system torde schemaläggning ytterligare ha underlättats.

Hur stor vikt som ska fästas vid ett förarbete kan diskuteras. Enligt professor och universitetslektor Karin Åhman har förarbetena traditionellt sett haft stor betydelse för svenska domstolar. På senare tid har man dock i vissa fall börjat se dem mer som bakgrundsinformation, eftersom lagar kan bli föråldrade. När det kommer till samvetsfrihet vid abort är dock förarbetet i linje med Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, vilken sedan 1995 är svensk lag. I ljuset av detta är det anmärkningsvärt att Sverige valt att agera i motsats till förarbetet, i stället för att ta det i beaktande.

 

BARNMORSKEFALLEN

Barnmorskorna Ellinor Grimmark och Linda Steen och deras kamp för samvetsfrihet har uppmärksammats både i Sverige och utomlands. Efter att ha nekats anställningar inom svensk förlossningsvård fick båda anställningar i Norge, där samvetsfrihet tillämpats vid abortingrepp sedan mer än fyrtio år tillbaka, och där deras inställning till abort accepteras. Grimmark hade i Region Jönköping ett muntligt löfte om arbete på förlossningsavdelning, vilken sedan togs tillbaka när hennes syn på abort kommit ut i en lokaltidning. Steen nekades anställningar i Region Sörmland eftersom hon var tydlig med att hon på grund av sin djupa övertygelse inte kunde medverka vid aborter. Efter förluster i de svenska rättsprocesserna tog barnmorskorna ärendet till Europadomstolen, där de efter närmare tre års väntetid nekades prövningstillstånd i mars 2020.

Grimmark hade inte kunnat föreställa sig att det skulle vara något problem att jobba som barnmorska och inte behöva bistå vid aborter eftersom hon redan kände till att det på svenska sjukhus fanns sådana som jobbade med samvetsklausul. Hon tog upp frågan om samvetsfrihet i ett tidigt skede med arbetsgivare, och nekades först två jobb innan hon fick löfte om jobb på förlossningsavdelningen vid Värnamo sjukhus. Grimmark var tydlig med att hon kunde jobba med precis vad som helst och vilka tider på dygnet som helst, men inte med aborter. Arbetsgivaren lovade då att lösa frågan om samvetsfrihet. Det rådde brist på barnmorskor på förlossningsavdelningen, och eftersom enbart sena aborter utförs på förlossningsavdelning, handlade det statistiskt sett om en abort per år. Dock drogs löftet om anställning tillbaka efter att chefen läst i media att Grimmark anmält de två första sjukhusen till DO. Arbetsgivaren ansåg att Grimmark inte borde ha uttryckt sina åsikter om abort offentligt.

Steen visste inte heller när hon påbörjade sin utbildning till barnmorska att samvetsfrihet skulle bli ett problem. Bland annat för att aborter är en uppgift för läkare enligt abortlagen. Dessutom kände hon en operationssköterska som inte behövde bistå vid kirurgiska aborter. Steen var från allra första början tydlig i sina kontakter med arbetsgivare att hon inte kunde tänka sig att medverka vid aborter. Hon fick då beskedet att det inte fanns någon plats för henne någonstans inom organisationen och att det berodde på hennes åsikter. Ingen var villig att ens diskutera saken.

Huvuduppgiften med barnmorskeyrket är att hjälpa till vid förlossningar och att hjälpa nyblivna mammor och deras nyfödda barn på BB. Aborterna utgör endast en mindre del av arbetet och detta avspeglas enligt Steen även i utbildningen, där en stor del av praktiken gjordes på förlossning och BB, medan abortpraktiken avklarades på en halv dag. Yrket är dessutom brett och innehåller så många olika uppgifter att vissa barnmorskor under sitt yrkesliv kanske aldrig arbetar med förlossningar. Steen påpekar i Människorättspodden inkonsekvensen i att dessa barnmorskor inte anses inkompetenta eller olämpliga, trots att de inte heller utför alla uppgifter som ingår i utbildningen. Det har dessutom framkommit att vissa barnmorskor fått undantag från att delta i förlossningar eftersom det var känsligt för de som själva inte kunde få barn.

 

DÖDSHJÄLPSDEBATTEN

Bland dödshjälpsförespråkare finns delade åsikter om samvetsfrihet. Staffan Bergström, professor och tidigare ordförande för organisationen Rätten Till en Värdig Död (RTVD), försvarar rätten till samvetsfrihet vid dödshjälp i en debattartikel i Läkartidningen. Han skiljer på frågan om abort som i lagstiftningen är icke villkorad, och dödshjälp som är strikt villkorad i de länder där det är legaliserat. D.v.s. inga kriterier behöver uppfyllas för att få abort, medan ett flertal kriterier ska uppfyllas för att dödshjälp ska beviljas. Samvetsfrihet ska enligt Bergström därför tillåtas vid dödshjälp men inte vid abort. ”Ingen läkare är nog beredd att i dagsläget argumentera att ungdomar som tänker bli läkare måste vara beredda att ge dödshjälp eller, om de inte är det, välja en annan bana”, skriver Bergström.

Att abort i lagstiftningen skulle vara icke villkorad stämmer dock enbart fram till och med graviditetsvecka 18. Efter det kan abort tillåtas av särskilda skäl, och ansökan ska göras till Socialstyrelsen som fattar beslut. Under 2018 och 2019 nekades sammanlagt 41 kvinnor abort efter vecka 18.

I debattartikeln framkommer inte om Bergström anser att läkare med samvetsklausul ska tvingas hänvisa patienter till läkare som de vet kommer att utföra dödshjälpen, och därmed ändå ha ett moraliskt ansvar.

Timbro gav hösten 2017 ut en rapport om dödshjälp där författaren Kajsa Dovstad däremot tar helt avstånd från samvetsfrihet. Hon argumenterar för att endast vissa certifierade läkare ska kunna ge dödshjälp. Så resonerade man emellertid också när fri abort legaliserades i Sverige. Som tidigare nämnts var samvetsfrihet då så självklar och underförstådd att man inte ansåg sig behöva lagstifta om den. Men även om det fortfarande enligt lagtexten enbart är läkare som är behöriga att utföra aborter, är det numera i praktiken belagt med yrkesförbud för en annan yrkesgrupp, nämligen barnmorskor, om de på grund av samvetsbetänkligheter önskar avstå. Risken finns att samma utveckling skulle ske om dödshjälp införs, så att även andra än certifierade läkare tvingas delta.

Det är intressant att konstatera hur journalisten Anna Nachmans förslag om att utbilda särskilda abortsköterskor45 vann minimalt med gehör, medan man i dödshjälpsdebatten utgår från att enbart särskilt certifierade läkare ska ha den uppgiften. Intressant är också att ordet ”vårdvägran” (ännu) inte förekommer i dödshjälpsdebatten.

 

Hela rapporten med källhänvisningar kan laddas ned här.

Om du vill dela inlägget klicka på ikonerna nedan.