Rapporten från Statens medicinsk-etiska råd (Smer), angående livstecken hos aborterade barn, har kommenterats och debatterats ur olika synvinklar på många tidningars ledar- och debattsidor. Det motsägelsefulla är att vi å ena sidan aborterar barn upp till vecka 22, samtidigt som för tidigt födda barn kan räddas vid samma tidsgräns.
Det är begreppet livsduglighet som ligger till grund för när en sen abort får utföras. Ofödda barn som anses livsdugliga får inte aborteras. I takt med att den medicinska utvecklingen gått framåt har den gränsen flyttats nedåt, och på sikt är det inte osannolikt att ofödda kan komma att bedömas som livsdugliga tidigare än i vecka 22, vilket är nuvarande övre gräns. Att vi aborterar livsdugliga barn verkar dock inte vara det problematiska, utan snarare det att abortgränsen är beroende av livsduglighet. Möjligheten till sena aborter ska värnas, och Smer föreslår en fast tidsgräns för abort istället för livsduglighet utanför livmodern.
Man lägger också fram ett antal övriga förslag för att minska de aborter som görs efter vecka 18. Bland annat att tidigarelägga ultraljudsundersökningar så att skador och sjukdomar kan upptäckas i ett tidigare skede. Det handlar alltså inte om att minska antalet aborter, utan snarare att de ska utföras tidigare. Man öppnar också för en utredning av det som i medicinska termer kallas feticid. Det är en metod där läkaren aktivt tillför det ofödda barnet en giftlösning för att orsaka att hjärtat stannar helt innan aborten inleds.
Enligt denna hållning har endast alla födda ett människovärde. Smer beskriver människovärdesprincipen, vilken innebär att varje människa har ett inneboende värde, och ett antal grundläggande rättigheter enbart på grund av att man är människa. Å ena sidan erkänner man att aborterade barn med livstecken har samma rätt till liv som andra födda. Å andra sidan anser man det inte ”etiskt okomplicerat” att rädda ett barn till liv efter en sen abort. Men att beröva barnet livet strax innan verkar man inte se som oetiskt.