Det är med besvikelse vi konstaterar att Staffan Bergström inte kommenterar ett enda av de argument mot dödshjälp eller assisterat självmord som fördes fram i vår artikel i SvD den 17 juli. I stället håller han ett försvarstal för sitt eget agerande och beskyller oss för att ”gömma oss bakom semantiken”, och återkommer till sitt gamla argument att dödshjälp redan nu skulle pågå på svenska sjukhus i form av kontinuerlig terminal sedering – nedsövning utan vätska och näring under en dödssjuk patients sista dagar. 

Bergström har rätt i att det finns situationer då man från sjukvården kan konstatera att den botande behandlingen av en patient har spelat ut sin roll. Men om det är någon som ägnar sig åt ”semantik” är det ändå han själv. Skillnaden mellan kontinuerlig terminal sedering och det han själv gjorde i fallet med den ALS-sjuke 64-åringen är väsentlig. Det förra ligger inom ramen för en normal praxis av avbruten sjukdomsbehandling och lindring i livets slutskede, medan det i Bergströms fall handlar om att aktivt förse patienten med en dödande substans. Skillnaden är etiskt knivskarp och brottsrubriceringen i polisanmälan mot Bergström är följdriktigt ”medhjälp till dråp”. 

Som vi skrev i vår ursprungliga artikel är det mycket annat som står på spel i denna fråga. Det mest grundläggande har att göra med tryggheten i relationen mellan patient och läkare. Ingen vårdsökande ska behöva tvivla på att läkaren har för avsikt att ”aldrig skada, om möjligt bota, ofta lindra, alltid trösta”, som läkareden uttrycker det. 

Bergström frågar oss om vi är säkra på vad vi skulle ha gjort i mötet med en patient i livets slutskede. Frågan rymmer en insinuation att alla medkännande människor skulle ge en patient ett dödligt gift. Men det är en gravt förenklad bild. Just för att detta är komplicerade frågor – där våra känslor riskerar att spela oss ett spratt – är det viktigt att det finns lagar och principer som i någon mening fattar besluten åt oss. Det var just Bergströms beslut att skapa en egen etik och ställa sig över lagstiftningen vi syftade på med uttrycket ”moraliskt vilda västern”. 

Det mest stötande i Bergströms replik är dock hans semantiska skenmanöver att upprepade gånger argumentera för den förskönande omskrivningen ”frivillig dödshjälp”. Hur frivilligt blir det i realiteten för den äldre som upplever pressen att inte ligga sina anhöriga till last, för patienten som får veta vad ens vårdplats kostar per dygn och för den läkare som anmodas ge det dödande medlet? En sådan praxis är ovärdig för både vårdtagare och vårdgivare. 

Problematiken bekräftas av den förskräckande utvecklingen i snart sagt alla länder och delstater som infört legaliserad dödshjälp. Det sluttande planet har en expansiv kraft som inget sjukvårdssystem och inga politiker tycks kunna stå emot, och antalet patienter och diagnoser som omfattas av den dödande behandlingen är på ständig tillväxt. 

I ljuset av detta framstår också repliken från Johan Unger som mer än lovligt naiv. I praktiken menar vi också att hans båda scenarier om livs- och dödsprocess är omöjliga att särskilja. Sanningen är trots att vi alla i någon mening är döende, vet vi bara inte hur lång tid vi har kvar. Och som vi skrev i vår ursprungliga text: Även med goda föresatser och tydliga regelverk visar erfarenheten att gränserna utvidgas för vem som kan få dödshjälp. Nyligen meddelades att man i Nederländerna ska ta ställning till ett lagförslag som ska ge friska personer över 75 år ”möjligheten” att avsluta sitt liv om de tycker att de levt klart. När dörren är öppen har springan en till synes obetvinglig förmåga att vidgas ytterligare. 

Just därför är det så viktigt att vi inte låter dörren öppnas. Inte ens på glänt. Sjukvården ska helt och hållet stå i livets tjänst – inte i dödens. 

Benedicta Lindberg
generalsekreterare Respekt 

Brita Storlund
kommunikatör organisationen Människovärde 

Olof Edsinger
generalsekreterare Svenska evangeliska alliansen 

Per Ewert
direktor vid Claphaminstitutet

 

Detta är en debattartikel som publicerades i SvD den 23.7.2020 (för SvD:s prenumeranter).