Surrogatmödraskap kan vara förknippat med olika risker och negativa konsekvenser för alla inblandade. Det handlar om verkliga människor som utsatts för verkliga trauman, som i många fall fått förödande konsekvenser. De kommande kapitlen belyser följande:

• Surrogatgraviditeter är riskgraviditeter
• Surrogatmammor har ovetandes lämnat bort sitt eget barn
• Surrogatmammor har tvingats lämna barn till olämpliga föräldrar
• Mental ohälsa hos surrogatmammor
• Risker med äggdonation
• Barnens utsatthet
• Risker för beställande föräldrar

SURROGATGRAVIDITETER ÄR RISKGRAVIDITETER
För att godkännas som surrogatmamma krävs enligt Nordic Surrogacy bland annat att kvinnan redan fött minst ett eget barn och att den graviditeten inte inneburit några komplikationer. Det kriteriet krävs för att man vill försäkra sig om att surrogatmamman klarar av en graviditet. Dock bortser man då från de risker som tillkommer när ett befruktat ägg från en annan kvinna inplanteras i surrogatmamman.

Enligt en studie från 2017 är surrogatgraviditeter att betrakta som riskgraviditeter eftersom det oftast är ett donerat ägg som inplanteras och inte surrogatmammans eget. På grund av detta förekommer fler komplikationer, som exempelvis graviditetsdiabetes, högt blodtryck, för tidiga födslar, placenta previa (moderkakan ligger fel och täcker livmoderhalsens öppning), än vid graviditeter där kvinnan bär på sitt eget biologiska barn. Jämfört med traditionella graviditeter är det också vanligare att fostervattensprov tas vid
surrogatgraviditeter, eftersom många beställande föräldrar är angelägna om att få ett friskt barn. Detta kan innebära en förhöjd risk för missfall de närmaste veckorna efter provet.

Den amerikanska sjuksköterskan och bioetikern Jennifer Lahl är grundare till organisationen Center for Bioethics and Culture (CBC), och har producerat dokumentärfilmer om surrogatmödraskap och äggdonation. I en artikel i The Epoch Times 2021 skriver hon om amerikanska surrogatmammor som dött av graviditetskomplikationer under de senaste åren. Lahl är kritisk till att det inte finns någon särskild dokumentation på surrogatmammors dödsfall, och undrar hur kvinnor då ska ha möjlighet att informera sig om riskerna med surrogatmödraskap. Lahls försök att ställa frågor till agenturen angående en surrogatmammas död, ledde till att hon blockerades från att överhuvudtaget kontakta dem igen.

SURROGATMAMMOR HAR OVETANDES LÄMNAT BORT SITT EGET BARN
Amerikanska Jessica Allens berättelse har uppmärksammats av flera stora medier. Hon var gravid med tvillingar åt ett par från Kina, och när barnen föddes i december 2016 togs de genast ifrån henne. Jessica hann bara få en liten skymt av dem och konstaterade att de såg väldigt olika ut. En månad senare fick hon beskedet att ett DNA-test visat att den ena tvillingen var hennes och makens egen biologiska son. Det beställande paret ville då bara
behålla sin egen biologiska son, men gav via sin agentur beskedet att de tänkte adoptera bort Jessicas son om hon inte betalade tillbaka hälften av de pengar hon fått enligt avtalet. Flera juridiska turer följde, och efter två månader fick Jessica till sist hämta sin son på en parkeringsplats. Sonens emotionella behov hade dock under dessa månader försummats och han har efteråt konstaterats ha problem med anknytning. Jessica och hennes man stämde agenturen och polisanmälde det beställande paret för kidnappning och utpressning.

Brittiska Carole Horlock anser sig ha blivit van vid att lämna bort sina barn. Hon har som surrogatmamma fött 13 barn åt andra, där hon i vissa fall också varit äggdonator. Carole anser att hon som surrogatmamma bär en annans barn och distanserar sig därmed från barnet under graviditeten. År 2004 födde hon en son som hon senare fick veta var hennes och makens gemensamma. De kom då överens om att det beställande paret skulle få behålla pojken, men att Carole och hennes man skulle få ha regelbunden kontakt med honom. Det beställande paret höll dock inte den överenskommelsen, så Carole och hennes man hoppas nu att sonen själv söker upp dem när han 2022 blir myndig.

SURROGATMAMMOR HAR TVINGATS LÄMNA BARN TILL OLÄMPLIGA FÖRÄLDRAR
Amerikanska Melissa Cooks berättelse har också uppmärksammats världen över. Hon blev surrogatmamma i en ekonomiskt trängd situation och hade tidigare enbart läst solskenshistorier om surrogatmödraskap. Genom en agentur ingick hon 2015 ett avtal med en ensamstående man från en annan delstat. Melissas hälsa och bakgrund dokumenterades in i minsta detalj, men för beställaren var det endast ekonomin som granskades. När
Melissa blev gravid med trillingar ville mannen att hon skulle abortera ett av barnen. När hon vägrade anklagades hon för avtalsbrott och de månatliga betalningarna upphörde. När trillingarna föddes i februari 2016 togs de genast ifrån Melissa. Hon fick först efteråt veta att det dröjt tre månader innan mannen hämtat hem dem. Detta hade av sjukhuset anmälts till sociala myndigheter, utan att det lett till några åtgärder. Det framkom också att mannens egen syster hade gjort en orosanmälan eftersom trillingarna vanvårdades. Först i det skedet
gjordes en bakgrundskontroll på den beställande mannen, varvid det visade sig att han hade en historia av paranoia, humörsvängningar och grymhet mot djur. Detta hade agenturen känt till men tillåtit surrogatavtalet ändå. Melissas försök att via domstol få vårdnaden, eller åtminstone umgängesrätt, avvisades av Högsta domstolen.

En 28-årig miljonär från Japan beviljades 2015 genom en thailändsk domstol ensam vårdnad om 13 barn i åldern 0–2 år, vilka han skaffat genom thailändska surrogatmammor. Polisen i Thailand hade utrett honom för människohandel och utnyttjande av barn, men inte kunnat bevisa något av det. En av surrogatmammorna till dessa barn uppgav att hon inte kände till om hon även varit äggdonator eller enbart surrogatmamma.

MENTAL OHÄLSA HOS SURROGATMAMMOR
Att vara surrogatmamma kan vara psykologiskt påfrestande och kvinnor tar till olika försvarsmekanismer för att klara den pressen. En studie från 2017 om indiska surrogatmödrars psykiska välbefinnande, visade att vissa surrogatmammor var mer oförsiktiga under graviditeten för att distansera sig från det barn de inte skulle få behålla. Dessa surrogatmammor interagerade mindre med det ofödda barnet än kvinnor som bar på
sina egna biologiska barn. De pratade mindre med barnet under graviditeten och vidrörde det mer sällan.

Särskilt vid kommersiellt surrogatmödraskap ansåg man att det faktum att pengar var inblandade, kunde vara en bidragande orsak till att surrogatmamman skapade en distans till barnet. Surrogatmammorna var enligt författarna måna om att vara trogna kontraktet, och använde avståndstagandet som en försvarsmekanism för den framtida separationen från barnet. Man fann också att surrogatmammorna i högre grad led av depression både före, under och efter graviditeten. Detta är en viktig faktor eftersom kvinnans mående under graviditeten har betydelse även för barnets utveckling. Att exponeras för surrogatmammans avståndstagande, stress och depression kan ha negativ påverkan på hjärnans utveckling hos barnet.

The Telegraph hade 2012 ett reportage om ett samkönat par som fick tvillingar genom en surrogatmamma i Indien. Deras upplevelse av surrogatmamman var att hon var glad över att få bidra till en god gärning. De var emellertid inte bekväma med surrogatmammans anknytning till barnen när de skulle överlämnas. De beställande föräldrarna ansåg att surrogatmamman visade barnen för mycket ömhet. De kände sig nödgade att göra en ”enkel markering” om att hon ingått ett affärsavtal, och att det var dags för henne att ta farväl. ”Jag förstod hennes anknytning till dem, men det gick för långt och hon behövde påminnas”, sade den ena föräldern, och därmed var surrogatmamman raderad ur berättelsen. Även hon hade naturligtvis förberett sig för separationen. När det väl gäller kan det dock bli helt annorlunda.

RISKER MED ÄGGDONATION
Kvinnor producerar 1–2 ägg per månad under sitt fertila liv. Enligt dokumentärfilmen Eggsploitation, som producerats av organisationen CBC, får sex amerikanska kvinnor som skadats genom äggdonation komma till tals, samt en mamma till en ung kvinna som efter tre äggdonationer fick cancer vid 29 års ålder och dog fem år senare. Enligt dokumentären har det på vissa amerikanska kliniker hänt att upp till 50–60 ägg tagits från en och samma kvinna, vilket motsvarar upp till fem års äggproduktion. För att detta ska vara möjligt krävs stark hormonbehandling, och det är inte riskfritt för kvinnan. Det har också hänt att fler ägg än överenskommet har tagits. En kvinna berättade i dokumentären att hon gått med på att donera 20 ägg, men att läkaren utan hennes samtycke tagit 45 ägg.

Två av kvinnorna hade fått en stroke efter de starka hormonbehandlingarna. En annan var nära att förblöda och ytterligare en miste en av sina äggstockar. Samma kvinna fick också bröstcancer men hade tillfrisknat. Minst en av dem hade blivit infertil. Övriga komplikationer som framkom var bland annat viktökning, kramper, illamående, kräkningar och kraftigt förstorade äggstockar. Kvinnorna hade gjort egna efterforskningar om eventuella risker med äggdonation, men inte hittat något som verkade allvarligt. De hade inte heller genom agenturen blivit informerade om eventuella risker, eller vilka rättigheter de hade om komplikationer skulle inträffa. Anledningen till att de valt att bli äggdonator var välvilja och önskan att göra skillnad för en medmänniska. De flesta hade rekryterats vid universitet eftersom beställare vill ha begåvade gener för sina tilltänkta barn, men också för att studerande antas ha behov av pengar.

Eggsploitation har kritiserats för att vara ovetenskaplig eftersom den endast framför personliga berättelser. Jennifer Lahl, som intervjuat kvinnorna, säger emellertid att det är just för att faktagranskade långtidsstudier om risker med äggdonation saknas, som dessa kvinnors berättelser är viktiga. I dokumentären uppmanas fertilitetsindustrin att börja föra statistik på komplikationer så att studier möjliggörs.

BARNENS UTSATTHET
Det har länge varit känt att en separation från mamman är stressande för ett nyfött barn, vilket exempelvis en studie från 2011 visat. En studie från 2018 har visat att även korta separationer från mamman kan vara traumatiska för barnet och ha negativ inverkan på hjärnans utveckling.

Som tidigare nämnts kan surrogatmamman medvetet åtminstone försöka distansera sig från det ofödda barnet, för att emotionellt skydda sig från den kommande separationen. Barnet distanserar sig dock inte från surrogatmamman utan är helt beroende av henne. Anledningen till att nyfödda barn placeras på sin mammas bröst efter förlossningen är inte för att skapa ett band mellan mamman och barnet, utan för att det redan finns ett band som barnet efter förlossningen ska få känna igen och få trygghet av. Att i stället utsättas för en
permanent separation kan leda till emotionella, kognitiva och beteendemässiga konsekvenser för barnet.

Det finns också händelser där beställande föräldrar ändrat sig och övergett barnet. ”Baby Gammy” är ett sådant fall som fått internationell uppmärksamhet. Gammy föddes 2015 av en thailändsk surrogatmamma, till beställande föräldrar från Australien. När Gammy under graviditeten konstaterades ha Downs syndrom, ville de beställande föräldrarna inte ha honom och krävde att han skulle aborteras. Surrogatmamman vägrade på grund av sin buddhistiska tro, och det slutade med att de beställande föräldrarna endast hämtade Gammys friska tvillingsyster Pipah, och Gammy stannade hos surrogatmamman. Efteråt framkom att den beställande pappan på 1990-talet varit dömd för övergrepp mot barn. Surrogatmamman försökte då via domstol få vårdnaden även om Pipah, men förlorade. Domstolen ansåg att risken för Pipah var liten, och dömde att hon skulle stanna hos de
beställande föräldrarna, men att pappan inte fick umgås ensam med henne.

”Baby Manjhi” är ett annat känt exempel. En surrogatmamma i Indien födde 2008 Manjhi åt beställande föräldrar i Japan. Dock skildes de innan Manjhi föddes. Eftersom den beställande mamman inte hade någon biologisk koppling till Manjhi, ville hon inte längre ha henne. Det fanns således tre ”mammor”, d.v.s den anonyma äggdonatorn, surrogatmamman och den beställande mamman, samtidigt som Manjhi var juridiskt moderlös. Den beställande pappan, som också var spermadonator, ansågs först inte ha någon rätt till Manjhi enligt japansk lag, eftersom Japan inte tillät surrogatmödraskap. Och enligt indisk lag fick han inte adoptera henne eftersom ensamstående pappor inte tilläts adoptera barn. I strid med Barnkonventionen levde Manjhi som statslös under den rättsprocess som följde innan pappan till sist fick tillåtelse att ta hem sitt barn.

”Baby Bridget” föddes 2016 av en surrogatmamma i Ukraina. Vid förlossningen som skedde i vecka 25 dog Bridgets tvilling, och Bridget som endast vägde 800 gram fick stanna länge på sjukhus. På grund av misstänkta funktionsnedsättningar hämtade de beställande föräldrarna från USA aldrig hem henne. Vid fem månaders ålder blev Bridget allvarligt sjuk och de beställande föräldrarna begärde då att den livsuppehållande behandlingen skulle avslutas. Sjukhuset valde dock att fortsätta behandlingen och Bridget överlevde. Hon fick sedan
komma till ett barnhem där hon får hjälp med sina särskilda behov. Bridget levde som statslös fram till 2019 då hon fick medborgarskap i Ukraina, och därmed kan hon bli adopterad. Skulle hon inte bli adopterad innan hon fyller sju år, flyttas hon till ett barnhem för större barn, och vid 18 års ålder till ett äldreboende. En barnombudsman som utsetts av den ukrainske presidenten uppgav i en intervju 2019 att han känner till omkring
tio liknande fall som Bridgets, men att det kan finnas ett mörkertal. De beställande föräldrarna – där kvinnan är i 60-årsåldern, och mannen i 40-årrsåldern – uppgavs ha anlitat en ny agentur och genom en annan surrogatmamma i Ukraina fått tvillingar. En sjuksköterska som tagit sig an Bridget berättar i en intervju att hon vill hälsa det amerikanska paret att de fick en fantastisk dotter.

Eftersom en surrogatmamma måste ha fött minst ett eget barn, finns det alltid syskon med i bilden, vilka också drabbas av – ibland upprepade – separationer, och vars upplevelser också är värda att uppmärksammas. I Uppdrag Gransknings reportage om surrogatmödrar i Ukraina från 2018, berättade en kvinna att hennes son uttryckt att mamma sålde bebisen. För ett barn kan sådant leda till en rädsla för att också själv bli såld.

RISKER FÖR BESTÄLLANDE FÖRÄLDRAR
Beroende på hur lagstiftningen ser ut kan surrogatmamman ha rätt att få vårdnaden om barnet/barnen i en eventuell vårdnadstvist. I både Storbritannien och vissa amerikanska delstater har det hänt att surrogatmamman vunnit en vårdnadstvist med det beställande paret. I delstaten Michigan födde en surrogatmamma 2008 tvillingar till ett beställande par, där varken hon eller de hade biologisk koppling till barnen. Efter en dryg månad tvingades
det beställande paret lämna tillbaka barnen till surrogatmamman. Hon hade begärt vårdnaden eftersom hon fått reda på att den beställande mamman regelbundet gick hos psykolog för ångestproblematik, samt att hon i sin ungdom dömts för narkotikainnehav. Det beställande paret hade inte ekonomisk möjlighet att ta en juridisk kamp för barnen. De trodde också att en sådan var så gott som omöjlig att vinna, bland annat för att biologisk
koppling mellan dem och barnen saknades.

Högsta domstolen i delstaten New Jersey dömde 1986 till en surrogatmammas fördel. I det fallet var surrogatmamman också äggdonator. Domstolen ansåg att den inte kunde ge sitt stöd till ett kontrakt som tvingade en lämplig och kärleksfull mamma att ge bort sitt barn. I en dokumentär från 2015 framkom att beställande föräldrar lurats av agenturer i Indien. De gavs besked att surrogatmamman väntade ett barn, trots att hon bar på fler. Beställande föräldrar hämtade alltså hem ett barn utan att veta om att det fanns syskon som
adopterades till andra familjer.

Ett beställande par i delstaten Kalifornien skaffade ett andra barn med samma surrogatmamma. En vänskap hade utvecklats mellan dem och den första surrogatgraviditeten hade gått bra. I januari 2020 dog dock surrogatmamman på grund av graviditetskomplikationer i slutet av graviditeten. Barnet överlevde lyckligtvis, men
surrogatmammans egna små barn miste sin mamma. För det beställande paret blev detta en överväldigande upplevelse. Den kvinna som hade gett dem två barn, hade själv betalat med sitt liv och hennes egna barn hade inte längre sin mamma kvar. Jennifer Lahl hade vid ett senare tillfälle intervjuat mannen till den döda kvinnan, och han berättade då att det beställande paret fortfarande gick i terapi på grund av händelsen.

Hela rapporten med källhänvisningar finns här.

Läs mer om surrogatmödraskap här.