Fiorella Nash skriver i sin bok The abolition of woman från 2018 att surrogatindustrin helt bortser ifrån graviditetens och amningens betydelse för barnet. Undersökningar har visat att det är en stress som ger negativa följdverkningar för barnet att separeras från den mamma som det under graviditeten lärt känna hjärtslag, röst och beröring av. Av samma anledning försöker man inom förlossningsvården så långt det är möjligt att barnet ska få vara nära mammans hjärtslag direkt efter födseln. Inte för att skapa ett band, utan för att det redan finns ett band som kan fortsätta att ge barnet trygghet.
Nash kritiserar också att surrogatmödraskap eliminerar moderskapet. Den beställande kvinnan står bredvid graviditet och förlossning, vilket hittills varit mannens uppgift. Hon kan vara äggdonator och således biologisk mamma till barnet men står ändå vid sidan om. Båda föräldrarna blir således representanter för hur faderskapet ser ut.
Förespråkare för surrogatmödraskap hävdar att dessa barn är de mest efterlängtade och älskade barnen. De beställande föräldrarna har redan genomlevt smärtan av barnlöshet, och surrogatarrangemanget kan vara det sista de tar till efter att alla andra alternativ har misslyckats. TV-program som följt adoptivbarns sökande efter sina rötter gör ändå att vissa frågor måste ställas. Räcker det för ett barn att veta att det var efterlängtat om de inte har möjlighet att spåra sina rötter? De adoptivbarn som letat efter och hittat sina biologiska föräldrar säger så gott som alltid samma sak. De har levt med en känsla av att något saknats, ett tomrum i själen som ingenting har kunnat fylla även om de haft en lycklig barndom med kärleksfulla adoptivföräldrar. Efter att ha fått kontakt med en eller båda biologiska föräldrarna uttrycker de att den saknade pusselbiten har fallit på plats. Dessa upplevelser delas sannolikt av barn som fötts av en surrogatmamma. De lever dessutom med vetskapen
att de varit föremål för ett köpekontrakt.
Men har inte en vuxen kvinna rätt att bestämma vad hon gör med sin kropp? Och är det inte bra att fattiga kvinnor kan försörja sig med surrogatmödraskap i stället för att arbeta långa dagar med ett lågavlönat och kanske riskfyllt arbete? Dessa argument bortser från barnperspektivet. Det väntade barnet kommer att utsättas för en traumatisk separation. Och är det tillräckligt för barnet att i framtiden veta att surrogatmamman utövade rätten till sin kropp? Var är barnets rätt vid surrogatarrangemang? Och hur påverkas surrogatmammans egna barn av att se barn lämnas bort?
Enligt Kajsa Ekis Ekman tyder dessa argument också på okunskap om surrogatmammans kontrakt. Hon har läst kontrakt på tiotals sidor där allt i surrogatmammans liv är reglerat, till exempel att hon inte får lacka naglarna eller att hon måste bo separerad från sin familj under graviditeten. Hon kan mot sin vilja tvingas till abort. Ekman hävdar att det till och med kan vara så att de beställande föräldrarna kan ha avgörandet hur länge surrogatmamman ska hållas vid liv ifall det värsta skulle hända och hon hamnade i respirator under
graviditeten.
I Svenska Dagbladet skrev John Sjögren 2019 om den sorgeprocess som han tillsammans med sin fru gått igenom efter fyra missfall. Han tar avstånd från surrogatmödraskap och beskriver fenomenet som ett rättighetstänkande som löpt amok. Det vi väldigt gärna vill ha tror vi oss ha rätt till. Men om en annan människa riskerar att utnyttjas måste vi helt enkelt tänka om. Människans kropp får inte lånas ut, hyras ut eller säljas.
Hela rapporten med källhänvisningar finns här.
Läs mer om surrogatmödraskap här.