Upplev frihet i förlåtelse!
Förlåtelse upprättar relationer och helar dina känslor. Det befriar dig själv och andra från skuld. Förlåtelse är dock något du väljer. Ingen kan tvinga dig till det. För att förlåtelsen verkligen ska kunna förändra något måste det komma från ditt hjärta. Men det finns mycket som kan komma i vägen för förlåtelse. Om hindren känns för stora kanske man drar sig undan. Läs om de hinder för förlåtelse som finns.
Förlåtelse är en process som tar olika lång tid. Börja där du är och låt det komma lite i taget. Det är viktigt att förstå vem och vad du behöver förlåta, samt vilka du behöver be om förlåtelse. Det svåraste kan vara att förlåta sig själv. Kom ihåg att förlåtelse är en handling, inte nödvändigtvis något du känner. Många upplever också att de vill be sitt aborterade barn om förlåtelse. Och de som tror på Gud söker förlåtelse hos Honom.
Vad behöver jag då göra?
- Gör en lista på de personer du behöver förlåta.
- Gör sedan en lista över saker du är beredd att förlåta andra för. Du kan få hjälp från din dagbok eller de brev du tidigare skrivit.
- Gå sedan igenom din lista och förlåt varje person genom att säga högt för dig själv t.ex. ”Mamma, jag förlåter dig för att du tvingade mig att göra abort.”
- Förstör listan när du är klar, så att ingen får tag på den.
Hur kan jag veta säkert att jag upplevt förlåtelse? För att få hjälp att förstå detta kan du läsa följande tre personliga exempel:
Denise:
Jag berättade för en vän om min abort. Det var när jag hade börjat ta itu med en del av min vrede, bitterhet och upprördhet mot den aborterade babyns far. Det var huvudsakligen på det området som Gud hjälpte mig med förlåtelsen. Den kom gradvis och jag kan inte direkt påstå att jag plötsligt hade förlåtit. Förbittringen försvann så småningom och jag kunde då önska även honom det bästa i livet. Men jag tror att förlåtelse, verklig förlåtelse från hjärtat, är Guds verk i oss. Jag var villig och Gud gjorde en förändring i mig. Förlåtelsen har verkligen en central plats i läkedomen efter en abort. I mitt fall gällde det flera olika saker och gick i olika steg.
Carol:
Förlåtelse var något som tog väldigt lång tid för mig. Inte för att Gud inte ville ge mig förlåtelse, utan för att jag inte kunde tro att det var sant. Vid min första abort var jag 16 år och inträngd i ett hörn. Min andra abort gjorde jag vid 18-års ålder och då tvingade min man mig. Man blir inte gravid av sig själv, ändå tog jag hela skulden på mig själv. Att känna mig ovärdig var mitt normala tillstånd efter det. Jag har gått till en rådgivare och helt och fullt tagit emot förlåtelse från Gud. Det finns ögonblick då jag minns något från aborterna och det skär som ett rakblad i mig. En gång när jag var ledsen över aborterna, tog min son mitt ansikte mellan sina händer och sa ”Vad är det mamma?” Jag såg in i hans stora, bruna ögon och såg Guds ofantliga nåd. Jag ser så mycket av Guds kärlek i honom. Guld har burit mig fram till en punkt i livet, där jag ser att Hans hand har varit med mig hela tiden.
Vicki:
Förlåtelse har kommit till mig på två olika sätt. Efter en lång och jobbig tid, med försök att ersätta förlusten genom att ta hand om fosterbarn, insåg jag plötsligt att jag försökte förtjäna min förlåtelse. Det hade gått fjorton år, men först då förstod jag hur ledsen jag var över att min mamma hade tvingat mig att göra abort. Jag visste att jag inte levde som om jag var förlåten. Det fanns inte en god gärning jag kunde göra för att ändra på det som hänt. Det andra sättet, som är mycket svårare, är den långsamma processen att förlåta någon annan, Jag visste att jag hade förlåtit min mamma, när de arga, hatiska tankarna inte längre fanns där. Jag började förstå att hon var en person som behövde medlidande. Under vissa perioder måste jag fortfarande förlåta henne dagligen.
Från boken En tid för läkedom (2005) av Luci Freed, legitimerad psykolog & Penny Salazar, socionom. Båda har många års erfarenhet av rådgivning och terapi efter abort.