Att bestämma över sin egen död kan låta sympatiskt, men i verkligheten är det alltför ofta rädsla för att ligga anhöriga till last som styr beslutet, eller att initiativet kommer från någon annan. I verkligheten har det även förekommit att patienter utsatts för press utifrån att avsluta sina liv. Rätten till liv är den mest grundläggande mänskliga rättigheten i internationella deklarationer, och utgör grunden för de övriga rättigheterna. Europadomstolen har i fallet Pretty mot Storbritannien slagit fast att rätten till liv inte samtidigt betyder rätten till död. Dödshjälp handlar dessutom inte enbart om den enskilde individen. Många andra som exempelvis anhöriga, vårdpersonal och samhällets syn på människovärdet påverkas i negativ riktning. Självbestämmande är heller ingen grundläggande rättighet som ska tränga undan de rättigheter som verkligen ingår i FN:s deklaration och Europakonventionen. I dokumentärfilmen ”Livsfarliga lagar” får vi möta patienter som utsatts för press att avsluta sina liv, och anhöriga till patienter som redan fått dödshjälp utan att familjemedlemmar informerats. Vi får även möta sådana som är glada att de lever idag, tack vare att de fick livshjälp i stället för dödshjälp.

Det har man hävdat i alla länder där dödshjälp/assisterat självmord legaliserats. Dock har det sluttande planet visat sig ganska snabbt. Kriterierna har utvidgats till att gälla fler grupper, bland annat psykiskt sjuka utan dödlig sjukdom och i vissa fall även minderåriga. Belgien fälldes av Europadomstolen 2022 för att de på flera punkter avvikit från sina egna kriterier vid 64-åriga Godelieva de Troyers död. Hon var fysiskt frisk men led av depression och beviljades dödshjälp 2012 utan familjens vetskap. I Kanada - där dödshjälp legaliserades så sent som 2016 - har människor med funktionshinder beviljats dödshjälp, och även sådana som i sin ansökan angett fattigdom som främsta anledning. En kvinna beviljades dödshjälp på grund av att ett anpassat boende, som hennes sjukdom hade krävt, inte fanns.

Dödshjälp är ingen garanti för att döden blir värdig. Det finns exempel där döendet dragit ut på tiden i flera dagar och där patienter haft svåra symtom som exempelvis ångest, hostningar och andnöd. Vid assisterat självmord kan patienten dessutom ta preparatet utan övervakning av läkare. På grund av underrapportering om dödsögonblicket saknas därför kunskap om hur värdig döden egentligen blev. Med rätta insatser och god palliativ vård är den naturliga döden oftast smärtfri och värdig. Det är inte ovanligt att det i dödsannonser står att en person har somnat in lugnt och stilla. Detta är även fallet med ALS-patienter, vilka ofta används som exempel på patienter som borde ha rätt till dödshjälp.

Många läkare som i frågeformulär svarat ”ja” på frågan om de är positiva till dödshjälp, svarar sedan ”nej” på frågan om de själv kan tänka sig att delta. Mest negativa till dödshjälp är palliativvårdsläkare som jobbar nära döende patienter. Dessa läkare har sett att den naturliga döden i de flesta fall är fridfull och värdig. Dessa läkare vet också vilken förbättringspotential som finns. Hippokrates ed har sedan 400 f.Kr. varit rättesnöre inom läkarvetenskapen. Den säger ”Jag skall icke ge någon gift, även om jag blir ombedd, ej heller ordinera något sådant”. Legalisering av dödshjälp skulle i grunden komma omdefiniera vårdens funktion och patienters förtroende för den.

Kanada är snarare ett varnande exempel. Landet legaliserade dödshjälp 2016 och det sluttande planet har sedan dess gått i rasande takt. Antal har ökat för varje år och grupper som omfattas har blivit fler. Fysiskt friska människor som lidit av ensamhet, depression, fattigdom, hemlöshet osv har beviljats dödshjälp. En 51-årig kvinna beviljades dödshjälp för att hon inte fick det anpassade boende som hennes sjukdom hade krävt. En krigsveteran erbjöds dödshjälp när hon klagat på att hennes ansökan om en rullstolsramp dröjde för länge. Enligt dödshjälpslagen ska det första initiativet om dödshjälp komma från patienten själv, men fler och fler patienter hävdar att de fått information om dödshjälp från läkare utan att de själva begärt det.

Det faktum att vårdens uppgift är att rädda liv och inte ta liv, betyder inte ett tvång att leva. Patienter har även utan lagstiftning om dödshjälp rätt att tacka nej till livräddande vård. Palliativläkaren Mikaela Luthman – som är negativ till dödshjälp – säger också att det ibland kan vara närhet och omsorg som en döende människa behöver, och inte blodtransfusioner och antibiotika i all oändlighet. Patienten har också rätt till palliativ sedering, dvs att få sova sin sista tid i livet. Det viktigaste är enligt Luthman inte att livet till varje pris förlängs. Vi måste i stället bli bättre på att acceptera att livet faktiskt kommer att ta slut en dag.