Vissa menar att det är lika ologiskt att utbilda sig till barnmorska om man inte vill utföra aborter som för en ateist att utbilda sig till präst eller för en vegan att söka jobb på ett slakteri. Men ett sådant argument trivialiserar frågan om liv och död, att abort faktiskt utsläcker ett mänskligt liv. Argumentet fungerar dessutom enbart om en barnmorska skulle vilja avstå från huvuduppgiften i sitt yrke, vilket är att förlösa barn. En stor del av barnmorskorna jobbar på förlossningsavdelningar och på BB, och dessa kommer så gott som aldrig i kontakt med aborter. Endast sena aborter efter graviditetsvecka 18 sker på förlossningsavdelningar, vilket statistiskt sett blir ungefär en abort per sjukhus och år. Att se till att samvetsfrihet finns för dessa aborter skulle alltså inte behöva vara ett stort problem. Enligt lagen är det dessutom enbart läkare som har behörighet att utföra aborter.
Ingen seriös förespråkare av samvetsfrihet för barnmorskor har någonsin hävdat det. Dock är samvetsfrihet en mänsklig rättighet som bör fungera i arbetslivet, i etiskt känsliga frågor om liv och död. Det är främst i diktaturer som samvetsfrihet inte finns och där måste man döva sitt samvete för att få behålla jobbet. Sådant hör inte hemma i en demokrati som vill främja mångfald. Det allra vanligaste i västvärlden är att barnmorskor har rätt till samvetsfrihet. Det är Sverige som sticker ut och hamnar i samma kategori som exempelvis Kina och Nordkorea.
Samvetsfrihet är det ord som används i internationella dokument när det kommer till vårdpersonal som på grund av djup övertygelse inte kan delta i att släcka ett mänskligt liv. Vårdvägran är påhittat av aktivister för att undvika det etiska dilemmat. Sverige är det enda av Europarådets medlemsländer som varken har samvetsfrihet i abortlagen eller i grundlagen.
Samvetsfrihet handlar inte om att välja fritt mellan arbetsuppgifter. Vid abort och dödshjälp avslutas ett liv, och det är inte och har aldrig varit vårdens uppgift. Därför tillåter de allra flesta demokratiska länder samvetsfrihet vid abort och dödshjälp. Blodtransfusioner däremot är till för att rädda liv, vilket är vårdens grunduppgift, så för detta kan man inte ha samvetsfrihet.
Att vägra vårda någon av motsatt kön är könsdiskriminering, vilket inte är tillåtet. Det finns heller inget demokratiskt land som tillåter samvetsfrihet på sådana grunder.
Detta är ett fördomsfullt påstående. En barnmorska som har samvetsfrihet kan naturligtvis bemöta en abortsökande kvinna med omsorg och respekt. Dessutom går det inte i praktiken till så i vården, att vårdpersonal bara dyker upp i ärenden som inte är akuta. Vid abort bokar man först en tid och det kan i det skedet schemaläggas så att kvinnan får möta en barnmorska som inte har samvetsfrihet. Man kan också vända på påståendet; tänk att kvinnor som är osäkra på sitt abortbeslut, eller kvinnor som föder barn aldrig får möta en barnmorska som vill värna och skydda både kvinnans och hennes barns liv.
Enligt Europakonventionen artikel 9 har var och en rätt till samvetsfrihet. Texten är generell så för att ta reda på vad som specifikt gäller för vårdpersonal är Europarådets resolution 1763:2010 rådgivande. Här har tydligt fastslagits att ingen person, inget sjukhus eller institution ska tvingas utföra eller medverka till abort, dödshjälp eller någon annan handling som kan orsaka döden för en människa, ett mänskligt foster eller embryo. Det slås också fast att ingen ska diskrimineras om man inte vill medverka till något av detta.
Rätten till samvetsfrihet för vårdpersonal finns i majoriteten av Europarådets 47 medlemsstater, antingen i abortlagen eller praxis. Många har även generell samvetsfrihet i grundlagen. Det är Sverige som sticker ut. Samvetsfrihet är en grundläggande frihet i demokratier, men existerar däremot inte i diktaturer. Sverige hamnar alltså i samma kategori som exempelvis Kina och Nordkorea.