Inom prolife-rörelsen förnekar vi inte att dramatiska graviditetskomplikationer ibland inträffar, vilka kräver att barnet snabbt måste komma ut för att mamman inte ska dö. Detta betyder dock inte att barnet först måste dö genom abort, utan barnet förlöses med kejsarsnitt eller akut igångsatt förlossning och allt görs för att både mamman och barnet ska överleva. Dessa ingrepp är också snabbare och mindre riskfyllda än abort. Läkare och barnmorskor som har samvetsfrihet vid abort bistår rutinmässigt vid samtliga dessa ingrepp, och prolife-läkare i USA hävdar entydigt att de aldrig behövt ta livet av ett ofött barn för att rädda dess mamma.
Vid havandeskapsförgiftning (högt blodtryck tillsammans med skador på olika organ) krävs att mamman och barnet snabbt separeras. Denna komplikation sker oftast i slutet av graviditeten då det är fullt möjligt för barnet att överleva. Men även om det skulle dö är det inte abort utan en oönskad konsekvens av ingreppet som krävdes för att rädda mammans liv.
Vid utomkvedshavandeskap har embryot fäst utanför livmodern, oftast i äggledaren. Detta kan leda till missfall, men om det istället fortsätter att växa kan äggledaren spricka, vilket kan bli livshotande för kvinnan. Medicinskt eller kirurgiskt ingrepp för att avlägsna ett utomkvedshavandeskap anses inte vara abort och finns inte heller med i Socialstyrelsens statistik över aborter.
Vid missfall har det ofödda barnet dött en naturlig död utan mammans kännedom. Ibland kan missfallet bli ofullständigt och rester bli kvar i livmodern. Då görs en kirurgisk skrapning för att avlägsna resterna. Detta ingrepp är inte heller abort eftersom barnet redan var dött.
Behandling för allvarliga sjukdomar, som exempelvis cancer, hos den gravida kvinnan kan i vissa fall leda till att barnet dör. Detta är inte heller abort utan en oönskad konsekvens av behandlingen som kvinnans sjukdom krävde.
Källor: