I en debattartikel i SvD skriver företrädare för Tidöpartierna att abortlagen ska förändras så att medicinska aborter ska kunna utföras i hemmet. Hittills har det första abortpillret tagits på en vårdinrättning medan kvinnan har kunnat välja att ta det andra hemma. Debattörerna hävdar att komplikationer med abort är sällsynta och att det därför inte utgör någon skillnad om även det första pillret tas hemma. Vidare hävdar de att aborter ska kunna ske skyndsamt och att detta kommer att stärka kvinnors hälsa.
Även vid personliga besök kan det vara svårt för vårdpersonal att upptäcka om den abortsökande kvinnan är utsatt för tvång eller till och med trafficking, och med hemaborter minskar denna möjlighet ytterligare. Och hur kan man säkerställa att det sist och slutligen är rätt kvinna som tar abortpillren och att de inte är avsedda för någon annan? Kvinnor kan dessutom uppleva stark ambivalens inför en abort. Om de själva ska ansvara för vid vilken tidpunkt det första abortpillret tas, finns risk för att beslutet skjuts upp så att aborten sker senare än den rekommenderade abortgränsen.
Om abort ska ske skyndsamt ökar dessutom risken för att kvinnor fattar förhastade beslut och sedan tvingas leva med den ånger och förtvivlan som detta kan föra med sig. En väntetid på 1–3 dygn har visat sig leda till att fler kvinnor väljer att behålla sitt barn. Detta vore en positiv utveckling eftersom många nu slår larm om de alltför låga födelsetalen. För kvinnor som känt tveksamhet inför aborten har en obligatorisk väntetid också visat sig vara gynnsam för deras mentala hälsa, även i de fall där de ändå valde att göra abort.
Det aktivistiska språkbruket som används är osakligt. I regeringens pressmeddelande omnämns abort som ”abortvård” och abortpiller som ”läkemedel”. Man undrar om detta är ett medvetet val för att undvika att konfronteras med det uppenbara, nämligen att varje abort avslutar ett ofött barns liv. Detta gagnar ingen, utan leder istället till att kvinnan, och även pappan till barnet, är oförberedda på hur aborten kan komma att påverka dem på lång sikt. En stor kanadensisk studie från 2025 fann att abort var en riskfaktor för sjukhusinläggning på grund av mental ohälsa, missbruksproblematik och självmordsförsök bland kvinnor upp till 17 år efter aborten. En amerikansk studie från 2025 fann att komplikationer med det första abortpillret mifepriston förekom 22 gånger oftare än vad tillverkaren och den amerikanska läkemedelsmyndigheten hittills gått ut med.
Om abort verkligen var en vanlig vårdinsats vore ett minimikrav att Tidöpartierna specificerade vilken sjukdom aborten är tänkt att behandla. Men abort är inte vård eftersom en graviditet inte är en sjukdom. I Sverige behöver man inte uppge någon anledning till abort, men uppgifter från åtta delstater i USA har visat att en majoritet på 96 procent av alla aborter gjordes utan angiven orsak eller medicinsk anledning hos kvinnan eller barnet. Omkring 0,3 procent av aborterna handlade om att fortsatt graviditet kunde utgöra en fara för kvinnans liv. Aborter på grund av våldtäkt utgjorde 0,4 procent.
Förändringarna i abortlagen planeras träda i kraft från och med 1 januari 2027, men riskerar att försvaga kvinnors hälsa istället för att stärka den. Ofödda barn kan idag aborteras i samma vecka som ett för tidigt fött barn kan räddas till liv. En förändring av abortlagen hade snarare behövt handla om sänkt abortgräns.