Kapitel 4.4 av vår rapport:
Media och abort – Hur agendasättande journalistik vilseleder allmänheten om abort
ÄR ORDVALEN NEUTRALA OCH KORREKTA?
Sveriges Kvinnoorganisationer ger i rapporten om surrogatmödraskap förslag på att neutrala och korrekta begrepp som förekommer i lagstiftningen bör användas. Begrepp som används i rapporteringen om abort är också långt ifrån neutrala och korrekta. Ord som ”aborträtt” och ”abortvård” förekommer genomgående trots att dessa ord inte finns i abortlagen. Varken den svenska abortlagen eller internationella rättighetsdokument har heller erkänt abort som en rättighet. Abortpiller omnämns som ”mediciner” eller ”läkemedel”, och medicinska aborter som ”en behandlingsmetod”. Professor Kristina Gemzell-Danielsson uttryckte i en intervju i SR att det första abortpillret ”förbereder livmodern” men utelämnade att det blockerar hormonet progesteron, vilket leder till att det ofödda barnet dör.
Ordvalen skiljer sig också åt beroende på vilken sida i abortdebatten som beskrivs. Allt som har med abortförespråkande att göra beskrivs med positivt klingande ord som exempelvis ”abortskyddet”, och en ”mjukare” abortlag. När Norge höjde sin abortgräns från vecka 12 till vecka 18 beskrevs det som en ”glädjens dag”. För abortkritik används negativt laddade beskrivningar som ”ultrakonservativ”, ”fundamentalistisk”, ”ideologiska ytterkanten” och så vidare. Man använder ordet ”foster” om det ofödda barnet under hela graviditeten, trots att det åtminstone i Sverige juridiskt börjar räknas som ett barn i vecka 22. Abortliberala politiska partier omnämns oftast bara med partiets namn medan mer abortkritiska partier beskrivs med adjektiv som exempelvis ”högernationalistiska” och ”populistiska”.
Detta gäller även för personer inom politiken. I en riksdagsdebatt mellan partiledarna Ebba Busch (KD) och Nooshi Dadgostar (V) angående förslaget om grundlagsskydd av abort hade Dadgostar dragit in Buschs tidigare församlingstillhörighet och kallat det för ”Livets ord-krafter”, eftersom Busch uttryckt att abort inte hör hemma i grundlagen. Busch bemötte senare Dadgostar på sociala medier och skrev ”Det jag kräver av en partiledare i Sveriges riksdag är att inte få min tro kränkt”. När Aftonbladet återger detta skriver de att Busch ”rasar”, vilket ger ett aggressivt intryck medan Dadgostars åtföljande replik förklaras med det mer sympatiska uttrycket att hon ”utvecklar sitt resonemang”.I Expressen beskrevs ordväxlingen som att det var Dadgostar som blev attackerad av Busch.
Istället för det korrekta ordet samvetsfrihet används ”vårdvägran”, ”samvetsvägran” eller ”arbetsvägran”. Samvetsfriheten misstänkliggörs också genom att man lägger till uttrycket ”den så kallade” samvetsfriheten och därmed förmedlar att den inte är en verklig frihet. Samvetsfrihet är dock en mänsklig rättighet enligt artikel 9 i Europakonventionen, vilken sedan 1995 är svensk lag, och Europaparlamentets resolution 1763:2010 har fastslagit att den uttryckligen gäller vid abort. Den absoluta majoriteten av Europarådets medlemsländer har också samvetsfrihet i sina abortlagar eller i sin grundlag, vilket betyder att det är Sverige som avviker från europeisk praxis. Även i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna ingår samvetsfrihet i artikel 10. Trots detta envisas svenska abortförespråkare med att kalla abort för en rättighet trots att det inte är det, medan man vägrar erkänna samvetsfriheten som faktiskt ingår i de mänskliga rättigheterna.
Alliance Defending Feedom (ADF) är en internationellt erkänd organisation som grundades 1993 och som verkar i omkring hundra länder. ADF består av jurister och advokater som försvarar enskilda personers mänskliga rättigheter, främst religions- och yttrandefriheten, när dessa kommit i kläm av sina respektive hemländer. ADF har vunnit ett flertal fall i både Europadomstolen och Högsta domstolen i USA men i Aftonbladet valde man att degradera dem till ”den konservativa kristna lobbygruppen”.
I ett inslag på TV4 presenterades en karta med amerikanska delstaters olika abortlagar. Man hade delat in abortlagarna i sju kategorier: ”mest restriktiv”, ”mycket restriktiv”, ”restriktiv”, ”vissa begränsningar/skydd”, ”skyddande”, ”mycket skyddande” och ”mest skyddande”. Varken programledarna eller den inbjudna abortförespråkande gästen Sanna Torén Björling förklarade vilken abortgräns som avsågs med de olika kategorierna. Vid en egen granskning av respektive delstat med tillhörande kategori visade det sig att den sista kategorin ”mest skyddande” betydde att abort är tillåtet fram till födseln, som exempelvis i delstaterna Oregon och Vermont. Kategorin ”restriktiv” gällde bland andra delstaterna Kansas och Wisconsin där abort är tillåtet fram till vecka 22, vilket för svenska tittare troligtvis räknas som en hög abortgräns. Kategorin ”mycket restriktiv” motsvarade häpnadsväckande nog Sveriges abortlag med fri abort fram till vecka 18, men även Arizona som har barnets livsduglighet utanför livmodern som abortgräns. Som återkommande bakgrundsbild under inslaget hade man en klädhängare med den amerikanska flaggan på. TV4 förmedlade därmed en felaktig bild av att situationen i USA är farlig. Kanske var det liknande nyhetsförmedling som de tre intervjuade kvinnorna i kapitel 4.3 hade skrämts upp av.
Inte sällan hävdas felaktigt att abort är ”totalförbjudet” i 14 amerikanska delstater. Ingen delstat har dock totalförbud mot abort. De flesta med restriktiva abortlagar har en abortgräns på vecka 6 och/eller undantag vid fara för kvinnans liv samt när hon blivit gravid av en kriminell handling. Faktum kvarstår att över hälften av delstaterna har samma abortgräns som Sverige eller högre.
I USA är det vanligt att prolife-aktivister står utanför abortkliniker och erbjuder samtalsstöd och praktisk hjälp till abortsökande kvinnor. SvD hade ett reportage från delstaten Georgia där man beskrev dessa prolife-aktivister som att de ”viftar ilsket med plakaten”. Plakat är dock till för att förbipasserande ska se dem, så man undrar till vilken nytta någon överhuvudtaget skulle vifta med dem och därmed göra det omöjligt att ta del av budskapet på dem. Och att vifta ilsket ter sig ännu mer obegripligt och osannolikt. Kan det vara så att journalisten medvetet ville framställa prolife-aktivister som irrationella och ilskna? Eller handlade det rentav om en projektion där ilskan främst fanns hos journalisten själv?
Läs hela rapporten med källhänvisningar här.