Kapitel 4 av rapporten
FOSTERDIAGNOSTIK – Utveckling eller rashygien?

AVSLUTNING

Genom att abortera barn som bär på vissa sjukdomar eller kromosomavvikelser har man inte eliminerat själva avvikelserna utan enbart människorna som bar på dem. Detta är ett nedvärderande av personer med funktionsnedsättningar, vilket dessutom bekostas av staten.
Det går att leva bra liv trots funktionsnedsättningar av olika slag och svårighetsgrad. Särskilt med Downs syndrom har både livskvaliteten och medellivslängden avsevärt ökat under de senaste decennierna. Men trots det favoriseras abort framför att låta barnen födas.

Viss fosterdiagnostik är enbart till för att leta efter kromosomavvikelser, och vid positivt svar går det att med särskilt tillstånd få senare abort än gränsen för fri abort. Detta är en form av diskriminering bland ofödda baserat på hälsotillstånd, vilket förekommer i stora delar av västvärlden där motsvarande diskriminering inte skulle accepteras bland oss som är födda. Svenska Downföreningen gick av denna anledning ut med ett pressmeddelande 2024 där man ifrågasatte varför en stor del av fosterdiagnostiken handlar om att leta efter just denna kromosomavvikelse. Man menar att de stora resurser som läggs på att hitta Downs syndrom förmedlar att människor med denna diagnos inte är önskvärda i samhället.

Naturligtvis finns även fall där barnets hälsotillstånd är så pass allvarligt att det inte kommer att överleva. Att få besked om att ens väntade barn bär på en fosterskada eller sjukdom med sannolik dödlig utgång är en traumatisk upplevelse för föräldrar, även om det är individuellt hur var och en hanterar en sådan situation. I en studie som publicerades 2015 hade man under tjugo års tid undersökt vilken psykologisk inverkan detta har på både kvinnor och män. 158 kvinnor och 109 män från USA, Kanada, Storbritannien och Australien deltog i
studien, varav vissa valt att låta barnet födas och dö en naturlig död medan andra valt att göra abort. Resultatet visade att kvinnor som gjort abort i signifikant högre grad led av förtvivlan, undvikande och depression jämfört med kvinnor som låtit barnet födas. Vissa hade fortfarande symtom inom det patologiska intervallet 10 år efter aborten.

Författarna menar att det är förknippat med psykologiska fördelar för kvinnor att låta barnet födas. De förklarar detta med att dessa kvinnor får längre tid på sig att vänja sig vid situationen och eventuellt också hinna acceptera den, medan de som väljer abort får ingreppet utfört inom några timmar eller dagar och således får avsevärt kortare tid på sig att förbereda sig för förlusten. De som låter barnet födas hinner hålla barnet och ge det ömhet och kärlek och de får också möjlighet att skapa minnen, ta fotografier för att i framtiden ha något gemensamt att dela med varandra och med släktingar. De som gör abort berövas allt detta och plågas dessutom enligt studien oftare av skuldkänslor.

Bland kvinnor som valde abort fann studien inga skillnader i det psykiska måendet mellan tidiga och sena aborter. För män upplevdes dock en sen abort svårare än en tidig. Författarna förklarar detta med att kvinnor knyter an till sitt barn tidigare i graviditeten än vad män gör. Bland dem som lät barnet födas fanns inga skillnader i det psykiska måendet om barnet var dött redan vid födseln eller om det dog strax efteråt. Studien fann inte heller några skillnader mellan föräldrar som fick ett överlevande tvillingsyskon och sådana som inte fick det. I studien konstaterades också att abort favoriseras av vården vid rådgivning. Endast i undantagsfall lyftes alternativet att låta barnet födas. Men för att föräldrarna ska ha möjlighet att göra ett väl informerat val borde även detta alternativ alltid presenteras minst lika tydligt.

Tidigare tvångssteriliserades människor med funktionsnedsättningar, vilket vi numera förfasar oss över. Men idag får många av dessa människor inte ens födas, och detta kamoufleras som ”aborträtt”. Synsättet är emellertid detsamma. Men om det var rashygien då är det rashygien nu.

Läs hela rapporten med källhänvisningar här.