Enligt abortorganisationen Guttmacher Institute gjordes 59 procent av alla aborter 2014 av kvinnor som redan hade fött minst ett barn, och det finns uppskattningar om att halva den amerikanska befolkningen kan ha mist ett syskon på grund av abort. Syskon till aborterade barn är inte opåverkade av föräldrarnas beslut men är ofta helt osynliga i abortdebatten.
Prolife-organisationen Human Life Defense Initiative (HLDI) publicerade 2018 ett reportage om syskon till aborterade barn där fyra kvinnor intervjuades, vilka hade minst ett aborterat syskon. Samtliga dessa hade i vuxen ålder blivit starkt engagerade i prolife-rörelsen för att på ett praktiskt sätt hjälpa gravida kvinnor och deras barn, och genom detta arbete upplevde de att de hedrade sitt aborterade syskon. En av dem uttryckte att hon troligen hade varit prolife även utan vetskapen om de två aborterade syskonen, men att den erfarenheten hade stärkt hennes övertygelse. Hon hade med egna ögon under uppväxten sett hur mycket aborterna under lång tid känslomässigt hade skadat hennes mamma, och detta hade gett henne ett inre driv att hjälpa andra kvinnor i motsvarande situation. En annan kvinna berättade att hon hade haft ett desperat behov av att få veta om det aborterade syskonet var en pojke eller en flicka, eller om det eventuellt hade varit tvillingar. Hon hade i sin tankevärld haft ständiga frågor om varför just hon fick leva och inte syskonet.
Enligt reportaget kan syskon till aborterade barn plågas av sorg, ledsamhet och en känsla av att ha gått miste om något. De kunde känna skuld över att de själva fått födas men inte syskonet. Vissa vittnade om att de burit på en känsla av att något saknades även innan de fick veta om ett aborterat syskon. Blandade känslor inför föräldrarnas beslut var också vanligt, antingen genom att de helt tog avstånd från abort eller genom ett behov av att försöka rättfärdiga föräldrarnas beslut.
Konstnären Elisabeth Stone skrev i april 2026 på X att hon var för abort fram tills hon i 20-årsåldern fick veta att ett av hennes småsyskon hade aborterats utan någon medicinsk anledning. Detta drabbade henne känslomässigt på ett sätt som hon inte hade kunnat förutse. Hennes upplevelse är att det aborterade syskonet också skulle ha varit en del av familjen. Hon undrar vilka gemensamma minnen och berättelser de hade kunnat skapa tillsammans, och hon har brottats med frågor om varför just hon gavs rätten att leva men inte hennes bror eller syster. Hon har också brottats med tankar om att hennes mammas kärlek var villkorad, för hur hade det blivit om Elisabeth själv hade blivit till vid ett olämpligt tillfälle i föräldrarnas liv? Hade hon i så fall också kunnat bli aborterad?
”Min kropp, mitt val” är en vanlig slogan bland abortförespråkare, men i själva verket är det många fler än kvinnan själv som påverkas av abort. Dessa röster måste också få höras.
Brita Storlund, kommunikatör
Magister i mänskliga rättigheter och utvecklingspsykologi
Läs mer om abort här.