I boken ”The German euthanasia program” (”Det tyska dödshjälpsprogrammet”) av psykiatern Fredric Wertham från 1973, beskrivs hur dödshjälp var allmänt förekommande i Tyskland både före och under andra världskriget.

Wertham beskriver det som ett likgiltigt och välorganiserat dödande som förekom på psykiatriska sjukhus. Det var inte bara mentalpatienter som dödades. Det kunde också vara äldre människor och barn med diagnoser. Denna dödshjälp ansågs generellt vara för den enskilda patientens bästa, men var en dimridå för ekonomiska intressen. Både tyska staten, företag och privatpersoner kunde tjäna pengar på detta. Bland annat användes de dödas organ för forskning.

I boken beskrivs hur psykiatriker hade full befogenhet att genomföra dödshjälp. De blev enligt Wertham både lagstiftare, domare, administratörer och bödlar.

Enligt Wertham krävs en viss process för att dödshjälp ska kunna genomföras i ett samhälle utan att det bemöts med desto större protester. Han menar att en direkt uppmaning till våld och död inom vården inte direkt skulle accepteras av gemene man. Det måste kombineras med en myt, som exempelvis att man vill eliminera plåga hos patienten, eller svaghet i samhället. I mytbildningen ingår alltid också smutskastning av meningsmotståndare, vilket kan skapa en välkommen förvirring om vad som är gott och ont, rätt och fel. När korthuset sedan har rasat ihop finns det alltid en annan ansvarig att skylla på. Själv har man bara lytt order.

Trots att boken nästan har femtio år på nacken känns den aktuell i dagens dödshjälpsdebatt. I samtliga länder där dödshjälp legaliserats har argumentationen varit densamma, exempelvis att dödshjälp behövs för patientens bästa. Inom några år har det dock visat sig att motståndarna till dödshjälp fått rätt i sina varningar om det sluttande planet. Sverige kan välja en annan väg där vi värnar om livet och där vi till det yttersta av vår förmåga hjälper och tröstar de mest sårbara.