FN-dagen firas sedan 1948 årligen den 24 oktober. Samma år antogs FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, vilket var en motreaktion på nazismens förtryck under andra världskriget. Europakonventionen undertecknades sedan av Europarådet 1950, och 1995 blev den svensk lag. Både i FN:s allmänna förklaring (artikel 18) och Europakonventionen (artikel 9) ingår tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Samvetsfriheten fick ett eget omnämnande eftersom många, inklusive läkare, efter andra världskrigets slut ursäktade sina brott mot mänskligheten med att de bara lytt order.
Den internationella läkarorganisationen WMA (World Medical Association) antog därför Genèvedeklarationen 1948, vilken säger att en läkare bör bibehålla den största respekt för mänskligt liv från befruktningen, och inte ens under hot använda sin medicinska kunskap mot mänsklighetens lagar. Deklarationen bygger på den Hippokratiska eden som under mer än 2 000 års tid använts som etisk riktlinje för läkare. Enligt den ska läkare inte ge dödligt gift eller fosterfördrivande medel till någon. WMA anser att en alltför stark koppling mellan staten och vårdapparaten är ett sämre alternativ än individuell samvetsfrihet för läkare. Läkare ska enligt WMA 2020 inte vara tjänstemän som kontrolleras av staten eftersom en politisk majoritet faktiskt kan ha fel. Resolution 1763 som 2010 antogs av Europaparlamentet fastslår också att samvetsfrihet uttryckligen gäller vid abort och dödshjälp, och att varken enskilda anställda eller vårdinstitutioner får diskrimineras på grund av utövad samvetsfrihet.
Debatten om samvetsfrihet för barnmorskor har dock i Sverige till stor del dominerats av ideologiskt tyckande istället för fakta. Man har hittat på egna ord som de nedlåtande orden ”vårdvägran” och ”arbetsvägran” och samvetsfriheten har trivialiserats genom jämförelser med hypotetiska exempel om svetsare som inte vill svetsa eller slaktare som inte vill stycka djur. Professor Susanne Wigorts Yngvesson avfärdar dock i sin bok Frihet till samvete (2016) dessa argument som missförstånd av vad samvetsfrihet innebär. Enligt dessa argument skulle samvetsfrihet vara att avsäga sig huvuduppgiften för ett yrke, vilket abort inte är varken för barnmorskor eller för läkare. Det rimmar dessutom illa med förarbetet till den svenska abortlagen som är tydlig med att det ”inom vården liksom i arbetslivet i övrigt” ska råda en sund arbetsmiljö där hänsyn tas till enskilda anställdas förutsättningar.
Wigorts Yngvesson beskriver samvetsfriheten som ett motmedel mot totalitarism, och en frihet som i demokratier är till för att främja mångfald och skydda individens rättigheter gentemot makten. Samvetsfriheten frigör den enskilda individen från att bara lyda överhetens order till att ta eget ansvar. Wigorts Yngvesson ställer frågan om det verkligen är en dygd att lyda utan reflektion över det egna samvetet. Om samvetsfrihet är en grundläggande frihet i demokratier riskerar motsatsen att utvecklas till en odemokratisk kultur, där den part som har större makt drar gränsen för vilka åsikter som är tillåtna. Däremot gynnas ett arbetsklimat där anställda uppmuntras till känslighet i stället för okänslighet vid etiska dilemman. Förbättring och utveckling sker sällan av att etiska frågeställningar och avvikande uppfattningar blir nedtystade.
Brita Storlund, kommunikatör
Magister i mänskliga rättigheter och utvecklingspsykologi