Kvinnan på bilden är inte Ida Johansson
”Jag är utrotningshotad” är inledningen till Ida Johanssons sommarprat som sändes i Sveriges Radio den 30 juni 2025. ”Det föds inte så många som jag längre”, fortsätter hon. Att världen har bestämt att sådana som Ida inte behövs kallar hon galenskap och inte framsteg. Hon nämner inte abort men understryker att hon inte vill bli bortvald för en extra kromosom, och hävdar att hon är en påminnelse till världen om att den är så mycket mer än perfektion. Hon förtjänar att finnas precis som alla andra. Framtiden blir enligt Ida inte rikare av att vi väljer bort människor. ”Jag är inte statistik, jag är syskon, barn, vän, kollega, kärlek, jag är Ida Johansson” säger hon.
Ida Johansson har Downs syndrom och ingår i teatergruppen Glada Hudik, och i sommar blev hon den första sommarprataren med Downs syndrom. Där berättar hon bland mycket annat om sin roll i filmen ”Det kunde varit vi”, som handlar om hur människor med avvikelser för hundra år sedan gömdes undan på institutioner. Samtidigt som inspelningen av filmen blev väldig känslomässig för Ida, menar hon att den är viktig för att påminna om hur människor behandlades på den tiden. Filmen handlar om 4-årige Olle som blev bortlämnad på grund av sin funktionsnedsättning. Han vantrivdes och ville bara få komma hem igen. Han skrev brev till sin mamma att han längtade efter att hon skulle läsa godnattsagor för honom. För Ida kändes det ibland som att det var hon som var Olle.
När det blev jobbigt ringde Ida hem till sin pappa och frågade om de hade kunnat lämna bort henne när hon föddes. Pappan understryker med ett tydligt ”nej” att det aldrig fanns på kartan. Ida var älskad för den hon är från första början. Hon funderar på hur otänkbart det hade varit att inte få växa upp tillsammans med sin familj. Hon är därför glad över att filmen gjordes och stolt över sin egen insats. Filmen har setts av 150 000 personer på bio.
Ida älskar att dansa och har dansat hela livet. Så fort hon hör musik känns det som att världen stannar och kroppen får säga saker som hon inte kan säga med ord. Hon drömmer om att få dansa Svansjön inför en stor publik. Hon vill dansa för att det betyder frihet och inte för att folk ska titta på henne. Att dansa är att vara levande enligt Ida. Familjen är också viktig i Idas liv. Hon ler varje gång hon tänker på sin bror Dennis. Hon berättar också med värme om båda sina föräldrar och sin andra bror Jimmy, samt en stödfamilj som hon haft under många år. Hon berättar också om sin kompis Niklas som blev bortadopterad vid 4 månaders ålder. Han fick en bra uppväxt, och i vuxen ålder fick han kontakt med två biologiska bröder. När de träffades och Ida såg likheterna mellan Niklas och bröderna berättar hon att hon blev så rörd att tårarna rann.
Ida avslutar med att säga att hon älskat varje sekund av sitt sommarprat. Hon understryker att hon inte vill att någon ska tycka synd om henne, för hon är någon att räkna med.
Brita Storlund, kommunikatör
Magister i mänskliga rättigheter och utvecklingspsykologi
Läs mer om fosterdiagnostik här.