Nedanstående text är en debattartikel som publicerades i Dagen den 19 augusti 2020.
I debatten om dödshjälp är den vanligaste argumentationen av förespråkare att det enbart skulle vara till för de allra sjukaste som riskerar att dö med svåra smärtor. Motståndare hänvisar till det sluttande planet som blivit verklighet i de länder som redan infört dödshjälp. Man behöver dock inte skrapa mycket på ytan förrän det sluttande planet skiner igenom redan i argumenten.
Linus Forsberg och Mikael Oscarsson (KD) slog i sin debattartikel i Dagen den 18 december 2019 huvudet på spiken när de påpekade att dödshjälpsförespråkare övergett sina egna kriterier om dödshjälp ”i livets absoluta slutskede när allt hopp är ute” redan innan de ens har formulerats i något lagförslag. I artikeln gavs exempel på motioner från bland annat riksdagen där uttryck som ”svårt handikappad”, ”gammal, drabbad av sjukdom eller inte vill mer”, ”… svåra skador där man inte anser sig kunna leva ett värdigt liv”, använts som argument för dödshjälp.
Timbro gav hösten 2017 ut en rapport om dödshjälp med ambitionen att argumentera varför dödshjälp borde tillåtas i Sverige. Redan där lyfts tanken att Oregonmodellen som enbart tillåter assisterat självmord är alltför snäv, varför en modell mera likt den i Kanada skulle vara lämpligare för Sverige. I Kanada, som införde både assisterat självmord och dödshjälp så sent som 2016, har det sluttande planet blivit verklighet på kort tid. Kriterierna har utökats så att även isolering och ensamhet kan vara ett av skälen för att beviljas dödshjälp. I Timbros rapport argumenteras exempelvis också för att det inte behöver vara något fel att i en önskan om dödshjälp även väga in önskemålet att inte ligga anhöriga till last.
Samvetsfrihet för läkare har underminerats i det kanadensiska systemet. Läkare som inte vill delta tvingas ändå referera till kollegor som de vet kommer att utföra dödshjälpen. Sjukhus hotas av ekonomiska åtstramningar ifall de inte erbjuder denna ”service”. Läkare slår larm om att tillgången till palliativ vård inte längre finns tillgängligt på ett jämlikt sätt i alla provinser.
Timbros – och även andra dödshjälpsförespråkares – argument att endast certifierade läkare ska kunna ge dödshjälp kan inte ses som någon garanti. Drar man paralleller till den svenska abortlagstiftningen är det än i dag enbart läkare som har behörighet att utföra aborter. Ändå kan det numera i praktiken vara belagt med yrkesförbud för en annan yrkesgrupp, det vill säga barnmorskor, ifall man önskar avstå. Socialstyrelsens arbetsbeskrivning för barnmorskor har alltså getts högre dignitet än skriven lagtext. Det är inte svårt att föreställa sig att en motsvarande utveckling skulle kunna bli verklighet även för ej certifierade läkare om dödshjälp infördes.
De som på 1960-talet varnade för det sluttande planet och ett devalverat människovärde med fri abort fick rätt i sina farhågor. Antalet aborter har ökat trots enorma satsningar på sexualrådgivning och preventivmedel och inte ens könsselektiva aborter är förbjudna i Sverige.
Den enda garantin som finns är att låta dörren till dödshjälp vara fortsatt stängd, om Sverige ska skyddas från den utveckling som är ett faktum i Kanada och andra länder som infört dödshjälp.
Organisationen Människovärde