Mikaela Luthman är överläkare och arbetar med palliativ vård. Hon skulle varit en av talarna på vårt årliga seminarium 2020. Här är en intervju som vi gjorde med henne inför seminariet.

 

Du jobbar med palliativ vård. Kan du berätta lite mer om ditt jobb?

Från början av mitt yrkesverksamma liv kom jag ofta i kontakt med mycket svårt sjuka människor, många som dog. Alltmer började jag intressera mig för att lindra när det inte gick att bota, dvs palliation, och så småningom sökte jag mig till palliativ vård.

De första åren arbetade jag på en palliativ vårdavdelning, men sedan drygt 10 år arbetar jag i ASIH; Avancerad Sjukvård I Hemmet. En stor andel är patienter med obotlig cancer eller andra mycket allvarliga sjukdomar, t ex terminal hjärtsvikt, uttalad KOL, neurologiska tillstånd som ALS, MS och Parkinson i sent skede. Kort sagt patienter som kan (och vill!) vårdas hemma men har behov av avancerad sjukvård och tillgång till den dygnet runt.

Jag besöker alltså dagligen människor som är ibland ganska pigga, ibland oerhört sjuka, men alla vårdas i hemmet. Det är en fantastisk förmån att få möte den sjuke i hans eget hem där han blir så mycket mer än ”bara en patient”, det är en medmänniska man lär känna! Min upplevelse är att de allra flesta känner sig tryggare och mår bättre när de får vara kvar i sitt hem. Det är också ofta betydligt lättare för familj och vänner att vistas i och besöka ett hem än en institution. En majoritet av de av våra patienter som dör (det är ju långt ifrån alla, många skrivs ut från ASIH friska, inte att förglömma!) dör hemma, och närstående brukar vara oerhört tacksamma över det. Ofta är den sjuke okontaktbar den sista tiden, och det är betydligt lättare att sitta vid sängen i sitt hem där man när som helst kan hämta en bok, koka kaffe eller ta en dusch än att vara besökare på sjukhuset.

Vår uppgift i den palliativa vården är att lindra symptom, att ge stöd åt patient och inte minst anhöriga och framförallt att hjälpa den sjuke så gott vi kan, att leva till slutet. Vi kan göra väldigt mycket när det gäller symptomlindring, inte bara lindra smärta utan en mängd andra symptom – illamående, andnöd, ångest, klåda. Vi kan inte lova att nå hela vägen fram, vi kan inte eliminera all smärta, men vi kan alltid göra det bättre, vi kommer alltid försöka, och vi lämnar inte den som är sjuk. För den som i livets slut har symptom som han eller hon inte orkar med finns möjligheten att sova med hjälp av läkemedel när döden oundvikligt närmar sig.

Varför har du engagerat dig i frågan om dödshjälp?

Efter att ha sett hur fin den allra sista tiden i en människas liv kan vara, hur viktig den ofta blir för både den döende och för efterlevande har det känts allt viktigare att ingen ska berövas den möjligheten. Jag har också – som nästan alla yrkesverksamma läkare – sett exempel på hur svårt det är att prognosticera återstående livstid. Det finns många som dör snabbare än vi väntat oss, men det finns också de som levt betydligt längre än någon kunnat vänta sig. Jag har efter många år i palliativ vård sett hur mycket vi kan göra för att underlätta för de döende. Jag vet också att de som önskar dö är en försvinnande liten del av de svårt sjuka – de allra flesta vill ju leva! Många är beredda att underkasta sig ganska mycket för att få leva lite längre, och även de som inte orkar med mer behandling och är beredda på döden har ofta livskvalitet trots svår sjukdom.

Ett viktigt skäl för mig att göra vad jag kan mot dödshjälp är också säkerhetsaspekten. Det finns inget heltäckande system, det kommer aldrig gå att undvika felaktiga beslut eller än värre indikationsglidning, kanske t o m politisk vilja att tänja på gränserna.

Vad tror du krävs för att dödshjälp inte skall införas i Sverige?

Jag tror att anledningen till att så många svenskar, ca 70 % i opinionsundersökningar, är positiva till dödshjälp är dels bristfällig kunskap om döden och den lindring palliativ vård kan ge, dels en övertro på att dödshjälp bara skulle gälla ”den allra sista tiden när en människa har väldigt ont”. Men så är det inte, både i Oregon och Benelux är ju dödshjälp något människor får när de är ganska ”friska”. Det är ett skrämmande perspektiv och jag tror det är oerhört viktigt med information och goda exempel på hur verkligheten ser ut. De flesta dödshjälpsförespråkare befinner sig långt ifrån det verkliga döendet, medan de som verkligen är nära döden, t ex vi som arbetar i palliativ vård så gott som mangrant är motståndare.

Se en film om dödshjälpens mörka baksida i Belgien och Holland här.
Läs mer om dödshjälp här.

Om du vill dela inlägget klicka på ikonerna nedan.