Robert Clarke från ADF International var en av talarna på Människovärdes webbseminarium om dödshjälp. Han är juridiskt ombud för Tom Mortier, vars mamma dog genom dödshjälp i Belgien. Trots att kriterierna för dödshjälp inte var uppfyllda i det fallet har inblandade läkare frikänts i det belgiska rättsväsendet. Ärendet kommer att avgöras i Europadomstolen.

Till skillnad från exempelvis samvetsfrihet, där det råder en bred europeisk samsyn, finns ingen gemensam linje när det kommer till dödshjälp. Det vanliga är då att de enskilda länderna har rätt till större självbestämmande. I fallet Pretty mot Storbritannien har Europadomstolen slagit fast att rätten till liv enligt artikel 2 i Europakonventionen inte samtidigt är rätten till död. Ej heller är det ett brott mot artikel 3 (förbud mot tortyr och omänsklig och förnedrande behandling) att inte tillåta dödshjälp. Fallet gällde en kvinna som nekats assisterat självmord eftersom det är olagligt i Storbritannien.

Dock finns exempel där Europadomstolen inte tagit hänsyn till nationell lagstiftning, utan snarare dömt utifrån en allmän tolkning av ”nutida omständigheter”. Detta är å ena sidan naturligt om Europakonventionen ska vara levande och anpassningsbar. Å andra sidan uppstår en risk att politiska trender sätter agendan, och dessa kan stå i strid med konventionens livsbejakande grundtanke.

I fallet Koch mot Tyskland fälldes Tyskland för brott mot artikel 8 (respekt för privat- och familjeliv). Kochs fru fick inte dödshjälp i Tyskland eftersom det är olagligt, och åkte till Schweiz istället. Europadomstolen ansåg att Tyskland inte tillräckligt utrett frågan om dödshjälp och att ärendet borde ha prövats eftersom europeisk konsensus saknas. För Tysklands del kan det dock ha varit en överraskning att man å ena sidan har rätt att i lagstiftningen förbjuda dödshjälp, men å andra sidan fälldes för att man följt denna lag. Om rätten till liv inte samtidigt är rätten till död, borde väl respekten för privat- och familjeliv även den vara livs- och inte dödsbejakande. Och eftersom europeisk konsensus saknas, kan man dessutom fråga sig varför Tysklands självbestämmande inte gällde i detta fall.

I Gross mot Schweiz ville en äldre kvinna utan klinisk sjukdom avsluta sitt liv ”i värdighet”. Hon nekades dödshjälp, och Schweiz fälldes för brott mot artikel 8 (respekt för privat- och familjeliv) eftersom Schweiz tillåter dödshjälp, men enligt Europadomstolen inte tillräckligt tydligt lagstiftat om när det är tillåtet och inte. Domen var inte enhällig. De skiljaktiga ansåg att den schweiziska lagen är tillräckligt tydlig med att dödshjälp endast är för personer med obotlig sjukdom i livets slutskede. Trots statens positiva skyldighet att värna livet, togs inte heller här hänsyn till avsaknaden av europeisk samsyn. Denna dom ogiltigförklarades dock senare, efter att det framkommit att Gross * dött redan innan fallet togs upp i Europadomstolen.

I fallet Lambert mot Frankrike ville föräldrarna fortsätta livsuppehållande näring av sin förlamade son, medan läkare och Lamberts fru ville avbryta. Föräldrarna ansåg att Frankrike inte uppfyllt sin positiva skyldighet av rätten till liv enligt artikel 2. Detta ansågs av Europadomstolen inte vara ett brott eftersom alla aspekter var tillräckligt uttömda i de franska domstolarna, och att statens självbestämmande då gällde. Vincent Lambert dog sommaren 2019 genom att sjukhuset avslutade hans livsuppehållande näringsintag.

I Belgien har tre läkare nyligen friats efter att ha medverkat till att en 38-årig kvinna med autism och psykisk ohälsa fick dödshjälp trots att kriterierna inte var uppfyllda enligt hennes anhöriga. I Nederländerna friades den läkare som ansvarade för att en dement kvinna gavs dödshjälp trots att hon spjärnade emot.

Av ovannämnda fall att döma, verkar det dödsbejakande vinna mark i Europa.

Denna text är tidigare publicerad i vår tidning Människovärde, nr 1/2020.

*Korrigering 27.9.2022 till rätt namn, dvs Gross. 

Läs mer om dödshjälp här.