
Abort refereras ofta till som ”abortvård”. En granskning av medicine doktor Ingrid Skop från 2024 visar dock att det finns för få objektiva bevis för att abort skulle vara vård. Skop hävdar att det aldrig definierats vilken specifik sjukdom som abort skulle vara behandling för, vilket är ett minimikrav för att avgöra huruvida en vårdinsats är byggd på vetenskap och beprövad erfarenhet. Hela 96 procent av alla aborter i USA är antingen ospecificerade eller saknar medicinsk anledning hos varken kvinnan eller barnet. Mindre än 0,3 procent handlar om fara för kvinnans liv.
Informerat samtycke är grundläggande inom all vård men erhålls nästan aldrig från en kvinna inför en abort, och alternativ till abort diskuteras sällan. Ultraljudsbilder visas inte trots att det är känt även bland abortläkare att kvinnor i högre utsträckning väljer att behålla barnet om de sett ultraljudsbilderna, hört hjärtljuden osv. Man undviker att visa ultraljudsbilder för att det kan kännas obehagligt för en abortsökande kvinna. Huruvida information kan vara obehaglig för patienten (eller för läkaren) är överhuvudtaget inte en faktor i den övriga vården, utan patienten har rätt att få veta sanningen om sitt tillstånd och om ett eventuellt vårdingrepp. Men utan att ha fått all tillgänglig information har kvinnan inte heller kunnat ge ett informerat samtycke till aborten.
Det är enligt Skop också okänt inom vården i hur stor utsträckning komplikationer förekommer i samband med abort, och således också osäkert hur tillförlitlig information som ges till abortsökande kvinnor. I bipacksedlar till receptbelagda mediciner benämns komplikationer som ”vanliga” om de förekommer bland 1–10 procent av användarna. En finländsk studie från 2009 som undersökt komplikationer vid medicinska aborter före graviditetsvecka 9, fann att komplikationer förekom enligt följande:
- Överdrivna blödningar: 15,6 procent
- Ofullständig abort (rester av barn och moderkaka kvar i livmodern): 6,7 procent
- Operation krävdes: 5,9 procent
- Besök på akutvårdsavdelning: 5–6 procent
- Infektioner: 1,7 procent
Förutom dessa förekom komplikationer i mindre skala där kvinnor behövde vård för brustet utomkvedshavandeskap, behövde blodtransfusioner och intravenöst antibiotika. Även intensivvård krävdes i vissa fall och till och med dödsfall förekom. Värt att notera är att dessa komplikationer förekom vid tidiga aborter och att riskerna med sena aborter är större.
En studie från 2005 om brister på abortorganisationen Planned Parenthood (PP) i South Dacota, USA, fann följande brister:
- PP uppgav inte exakt hur aborten skulle gå till.
- I de fall de gjorde det, använde de förskönande termer.
- PP gav vilseledande information om fysiska och psykiska risker med abort.
- PP tog förgivet att kvinnan redan bestämt sig för aborten innan hon kom.
- Ansvaret att leta fram fakta lades på kvinnan.
- Vid kirurgiska aborter träffade kvinnan abortläkaren först när hon låg på operationsbordet.
- Många kvinnor var pressade av utomstående personer eller omständigheter att göra abort.
- Kvinnorna avkrävdes ett snabbt beslut i sina kontakter med abortkliniken.
- Kvinnorna fick ingen tid för reflektion över att aborten är ett absolut slutgiltigt ingrepp.
För det ofödda barnet uppfyller abort inte heller internationella etiska principer för vården om att inte skada utan lindra, bota och trösta. God vård ska förbättra hälsan hos vårdtagaren, men vid abort avslutas medvetet och avsiktligt ett ofött barns liv. Vård ska ej heller vara diskriminerande, men minst 1,2 procent av aborterna utförs enligt Skop på grund av sjukdomar, kromosomavvikelser eller funktionsnedsättningar hos barnet. Dessa ofödda barn särbehandlas alltså negativt. Även i Sverige tillåts i dessa fall abort ända fram till vecka 22, medan gränsen för fri abort är vecka 18.
Skop sammanfattar abort som ”det medvetna avslutandet av ett ofött barns liv, där medicinska preparat och procedurer används för att döda istället för att läka, vilket är en process som ofta också leder till att barnets mamma skadas”.
Brita Storlund, kommunikatör
Magister i mänskliga rättigheter och utvecklingspsykologi