Bild: skärmdump

Natalia är en 20-årig brittisk kvinna som blev gravid och gjorde en distansabort under pandemin (dvs att båda abortpillren tas hemma). Hon beskriver hur ensam och rädd hon kände sig, samtidigt som hon väldigt tidigt kände att hon älskade sitt barn och upplevde en anknytning till det. Hennes kompisar var dock mot att hon behöll barnet, och pojkvännen uttryckte att han skulle lämna henne om hon behöll det. Den enda som hade kunnat vara ett stöd för Natalia var hennes mamma. Dock valde Natalia att inte prata med henne, och var för rädd för att våga stå upp för sig själv mot kompisarna och pojkvännen.

Efter tre besök på abortmottagning gick Natalia motvilligt med på abort. Besöken upplevde hon som opersonliga och känslokalla. Hon fick inte veta något om eventuella risker med abort, eller att hon kunde må psykiskt dåligt efteråt, och hon erbjöds ingen ultraljudsundersökning. I efterhand kan hon inte förstå att hon bara skickades hem med ett komplett paket med abortpiller.

Natalia har minnesluckor, men tror att hon var i ungefär vecka 7 då. Hon fick instruktioner att ta det första pillret samma kväll men klarade inte av att göra det, utan gick med pillren i sin väska dag efter dag. Omkring tre veckor senare tvingade hon sig att ta dem, och fick efteråt veta att aborten skett senare än graviditetsvecka 10, som är gränsen för distansaborter.

Med facit i hand har Natalia förstått att hon manipulerades till aborten. Det enda hon önskade var att hennes pojkvän hade sagt att de skulle behålla barnet. Kompisarna bombarderade henne med sina åsikter om vad de skulle göra i Natalias ställe, trots att hon aldrig bad dem. Hon anser att de istället borde ha stoppat henne eftersom de såg att hon inte ville göra aborten.

Aborten skedde tidigt en morgon, och Natalia såg den lilla kroppen stötas ut. Hon är märkbart plågad av minnet när hon berättar att hon spolade ner sitt barn som hon såg var en pojke. Hade Natalia vetat det hon vet idag, hade hon behållit barnet och låtit pojkvännen gå. Natalia avslutar sin berättelse med orden: ”Det är verkligen ett barn, för jag har sett det. Det är inte vad de säger att det är. Det är ett liv.”

Brita Storlund
Kommunikatör

Se hela Natalias berättelse här.

Läs mer om abort här.