Kapitel 5 från vår rapport: DÖDSHJÄLP – Sluttande plan eller skenande tåg? som kom ut den 16 maj 2024:

EUROPADOMSTOLEN

I detta kapitel följer en kort sammanfattning av sex olika fall där dödshjälp prövats i Europadomstolen.

Brittiska Diane Pretty var döende av en muskelsjukdom och ville att hennes make skulle ges tillstånd att hjälpa henne begå självmord eftersom hon inte klarade att göra det själv. Storbritannien beviljade dock inte hennes begäran eftersom assisterat självmord är förbjudet. Europadomstolen fann 2002 att Storbritannien inte hade kränkt Prettys rätt till liv (EKMR artikel 2) eftersom rätten till liv inte samtidigt kan betyda sin egen motsats, dvs. rätten till död. Storbritannien ansågs ha följt sin positiva skyldighet att skydda och värna Prettys liv. Storbritannitannien friades dessutom från kränkning av rätten till skydd mot tortyr och förnedrande behandling (artikel 3), rätten till skydd för privatlivet (artikel 8), rätten till samvetsfrihet (artikel 9) och rätten till frihet från diskriminering (artikel 14).

Ernst G. Haas från Schweiz hade under tjugo års tid lidit av bipolär sjukdom och ville 2005 via dödshjälpskliniken Dignitas få pentobarbiturater utan recept för att avsluta sitt liv i hemmet. Detta beviljades inte och Europadomstolen fann 2011 att Schweiz inte kränkt Haas rätt till skydd för privatlivet (EKMR artikel 8). Domstolen ansåg att Schweiz handlar rätt som inte lättvindigt delar ut dödande preparat. Eftersom assisterat självmord är lagligt på självmordskliniker i Schweiz ansåg domstolen också att det hade varit möjligt för Haas att beviljas det.

Tyskland fälldes av Europadomstolen 2012 för kränkning mot rätten till Ulrich Kochs skydd för privatlivet (EKMR artikel 8). Kochs fru var helförlamad och ville få assisterat självmord i sitt hem, vilket inte var lagligt i Tyskland. De åkte därför till en dödshjälpsklinik i Schweiz 2005 där Kochs fru dog genom assisterat självmord. Koch försökte driva fallet i det tyska rättsväsendet, men nekades med motiveringen att dödshjälp var olagligt. Europadomstolen ansåg dock att Tyskland borde ha prövat fallet.

Schweiz fälldes av Europadomstolen 2013 eftersom Alda Gross rätt till skydd för privatlivet (EKMR artikel 8) hade blivit kränkt. Gross var en äldre kvinna som hade nekats assisterat självmord eftersom hon inte led av en dödlig sjukdom. Schweiz fälldes dock eftersom domstolen fann att dödshjälpslagen inte var tillräcklig tydlig med i vilka fall assisterat självmord är och inte är tillåtet. Dock framkom under processens gång att Gross hade dött redan 2011 och avsiktligt planerat att vilseleda domstolen. Hon hade bland annat sett till att hennes juridiska ombud inte fick kännedom om hennes död. 2014 ogiltigförklarade Europadomstolen därför sitt tidigare beslut.

Vincent Lambert från Frankrike blev helförlamad efter en trafikolycka 2008, och 2014 beslöt sjukhuset tillsammans med Lamberts fru att den livsuppehållande näringen skulle avslutas. Lamberts föräldrar och syskon överklagade beslutet. Dock dömde det franska rättsväsendet till sjukhusets och Lamberts frus fördel trots att Lambert inte var döende och hans tillstånd var stabilt. Enligt Europadomstolen 2015 var det inget brott mot rätten till liv (EKMR artikel 2) att avbryta behandlingen eftersom det inte ansågs finnas några förbättringsutsikter för Lambert. Sjukhuset avslutade livsuppehållande vätske- och näringsdropp den 2 juli 2019 och Lambert avled en vecka senare.

Tom Mortiers mamma, Godelieva de Troyer, dog 2012 genom eutanasi endast 64 år gammal. Hon led av depression och hade ansökt om dödshjälp i en krissituation efter att ett långvarigt kärleksförhållande avslutats. Läkaren som utförde eutanasin var, som tidigare nämnts, onkolog och inte psykiater. Efteråt framkom också att de Troyer skänkt omkring 50 000 kr till en dödshjälpsorganisation, vilken läkaren som gav henne den dödliga injektionen också var medgrundare till. Europadomstolen friade dock Belgien 2022 från kränkning av rätten till liv (EKMR art 2). Ej heller ansågs det vara en kränkning av skyddet för privatlivet (artikel 8) eftersom läkarna hade gjort vad de kunnat för att de Troyer skulle kontakta sina barn, och samtidigt också tagit hänsyn till patientsekretessen. Mortier och hans syster hade nämligen kontaktats först efter eutanasin var utförd. Belgien fälldes dock för att de brutit mot sitt eget regelverk gällande rapporteringen efter eutanasin.

Läs hela rapporten med källhänvisningar här.