Kapitel 6 från vår rapport: DÖDSHJÄLP – Sluttande plan eller skenande tåg? som kom ut den 16 maj 2024:
AVSLUTNING
”Det började med en liten förskjutning i läkarnas grundläggande inställning. Man började acceptera en attityd, som är förhärskande inom dödhjälpsrörelsen, nämligen att det finns liv som inte är värda att levas. I början gällde det enbart allvarligt och kroniskt sjuka men utvecklades till att omfatta socialt improduktiva, ideologiska meningsmotståndare, oönskade raser och till sist alla som inte var tyskar. Men det viktiga är att inse att allt började med attityden till de obotligt sjuka.”
Citatet ovan är en fri översättning ur Leo Alexanders artikel ”Medical Science Under Dictatorship” som enligt ADF International publicerades 14 juli 1949 i New England Journal of Medicine. Boken The German euthanasia program (Det tyska dödshjälpsprogrammet) från 1973 av psykiatern Fredric Wertham beskriver också hur dödshjälp var allmänt förekommande i Tyskland både före och under andra världskriget. Psykiatriska patienter och både äldre och barn med olika diagnoser dödades med förevändningen att det var för deras eget bästa. Dock var ekonomiska intressen inblandade, exempelvis användes de dödas organ för forskning.
Enligt Wertham kommer en direkt uppmaning till dödshjälp att mottas med skepsis av den breda allmänheten. Den underliggande uppmaningen måste därför kombineras med en myt om att man vill eliminera människors lidande. I mytbildningen ingår också smutskastning av meningsmotståndare, som exempelvis att kalla dem inhumana. Detta skapar en användbar förvirring om vad som är rätt och fel, gott och ont. Trots att boken har över femtio år på nacken känns dagens dödshjälpsdebatt igen.
I dokumentärfilmen Livsfarliga lagar varnas också för en samhällsutveckling där läkare ska tränas att bli bekväma med att även dödandet av patienter ingår i yrket. Ett viktigt medel i denna träning är att styra vilka ord som används, och en nederländsk dödshjälpsläkare talade i filmen också om ”den ultimata hjälpen”. Parallellerna till förintelsen går inte att förneka. Läkarkåren står även idag inför ett vägskäl att antingen acceptera att också dödshjälp ingår i arbetsuppgifterna, eller att vägra omdefiniera sitt vårdande och läkande mandat.
Jeanette Hall diagnostiserades 2000 med cancer och gavs 12 månader att leva. Eftersom hon var medborgare i den amerikanska delstaten Oregon beslöt hon sig för att avsluta sitt liv genom assisterat självmord. Hennes läkare, Kenneth Stevens, var motståndare till assisterat självmord och ville istället inleda behandling för att om möjligt kunna bota Hall. Vid samtal insåg han att Hall tappat livslusten av andra orsaker. Hennes mamma hade Alzheimers, hennes moster hade dött av cancer och hennes bror hade nyligen begått självmord. Stevens fick dock veta att Jeanettes son studerade till polis och inom kort skulle ta sin examen. Sakta men säkert började Hall känna att hon ville ge cancerbehandlingen en chans. Hon blev frisk och fick se sin son ta examen. Det har nu gått 24 år och Hall lever fortfarande. Hon är tacksam för att hon fick en läkare som var motståndare till assisterat självmord, annars hade hon inte levt idag.
Dödshjälp bör inte legaliseras i Sverige. För det första är tillgång till god palliativ vård ett bättre alternativ. Dödshjälpslagar är för det andra farliga eftersom de riskerar att särskilt drabba svaga och sårbara personer. Det sluttande planet är oundvikligt och kapitel 4 har endast skrapat på ytan av detta fenomen. För det tredje strider dödshjälp mot alla etiska koder genom historien. Läkares uppgift bör inte avvika från den Hippokratiska eden att aldrig skada, ibland bota, ofta lindra och alltid trösta.
”Jag skall icke ge någon gift, om man ber mig därom, ej heller råda någon till dylikt.”
Läs hela rapporten med källhänvisningar här.