Onsdagen den 18 november hölls ett seminarium om dödshjälp i Riksdagen, som arrangerats av Claphaminstitutet med stöd av Livets Fond. Talare var Theo Boer från Nederländerna, professor i etik, och Sven Román, psykiater och författare till ett av kapitlen i den nya antologin om dödshjälp. Till mars 2021 kommer han dessutom att ge ut en bok i ämnet. Här följer en kort sammanfattning av föredragen.

Debatten att införa dödshjälp och assisterat självmord i Nederländerna började enligt professor Theo Boer redan för femtio år sedan. Tanken att läkare borde ”ha modet” att hjälpa patienter att dö väcktes efter en bokutgivning med bilder på svårt skadade och lidande människor. Den protestantiska kyrkan gav genom en rapport också grönt ljus att införa dödshjälp, inte bara på grund av outhärdligt lidande utan även för att motverka överbefolkning. Omkring tjugo år senare gavs en ny rapport ut och då lyfte man även möjligheten för psykiatriska patienter att få dödshjälp. 

I Nederländerna är både dödshjälp och assisterat självmord tillåtna, men de flesta patienter föredrar dödshjälp. Endast 3 procent väljer assisterat självmord. 

Boer förklarade att systemet som Nederländerna infört borde vara väldigt säker. Bland annat ska en kommitté efteråt godkänna att alla kriterier uppfyllts och att allt gått rätt till. Ändå har Nederländerna inte kunnat hindra det sluttande planet. Av 70 000 dödshjälpsfall har endast ett efter granskning gått till åtal, och Högsta Domstolen frikände sedan den läkaren. Det handlade om det kända fallet där en dement kvinna kämpat emot under processen och anhöriga hållit fast henne för att få dödshjälpen genomförd.

Ett vanligt argument för att införa dödshjälp/assisterat självmord är att våldsamma självmord då kommer att minska eftersom självmordsbenägna anses kunna slappna av på grund av den ”nödutgång” som finns. Dock har antalet våldsamma självmord ökat i Nederländerna samtidigt som antal dödshjälpsfall också ökat. Motsvarande ökning finns inte i de grannländer som inte infört dödshjälp. Boers förklaring är att lagstiftning om dödshjälp också fungerar normgivande. Samhället signalerar därmed att det inte finns något hopp för vissa människor.

Vid införandet av dödshjälp påstås att man vill förhindra en fruktansvärd död. Sedan utökas kriterierna tills det handlar om att förhindra ett fruktansvärt liv. Boer förutspår att följande steg kan bli att tillåta dödshjälp för par som önskar få dö tillsammans.

*

Sven Román inledde med att redogöra för de vanligaste problemen med Oregonmodellen, vilket är den modell som många dödshjälpsförespråkare vill införa i Sverige. 

Ett av de sju kriterierna för att beviljas assisterat självmord enligt Oregonmodellen är att prognos och diagnos är bekräftade av två av varandra oberoende läkare. Dessa läkare behöver dock inte vara specialister, eftersom den första förfrågan vanligtvis ges till den egna husläkaren. Får man nej vid första försöket är det fritt fram att fortsätta ansöka hos andra läkare tills man får en som godkänner. ”Doktorshopping” kallas det och är vanligt förekommande enligt en läkare som intervjuas angående Oregonmodellen i dokumentärfilmen ”Livsfarliga lagar”. 

Ett annat problem är att dödshjälpsorganisationer också förmedlar läkare, vilket då alltid blir till läkare som är positiva till assisterat självmord. Att bedöma hur lång tid en patient har kvar att leva är ibland omöjligt. Román uppskattar att patienter som dött genom assisterat självmord i 10–20 procent av fallen hade kunnat leva längre än de sex månader som gäller enligt kriterierna. 

Att avgöra en patients beslutskompetens är ytterligare ett problem. Vid assisterat självmord tar patienten preparatet själv vid den tidpunkt han/hon själv väljer. Ingen kontrollerar hur beslutskapaciteten ser ut i det skedet. En patient som var beslutskapabel när preparatet skrevs ut, behöver inte vara det när det tas. Det går heller inte att veta om preparaten då tas frivilligt eller under press.

Myndigheter som ska granska att allt gått rätt till har dessutom sällan tillgång till tillräckliga underlag, vilket är ett stort problem med Oregonmodellen. Fel kan således inte åtgärdas och påföljder inte utkrävas. Bristfällig dokumentation leder dessutom till att eventuell framtida forskning försvåras.

Román avslutade med att konstatera att önskan om dödshjälp ofta upphör när patienter får information om vilken vård som finns att få, även när det handlar om livskriser och dödsångest.  

Läs mer om dödshjälp här.