På lördagens seminarium om samvetsfrihet fick vi höra barnmorskan Linda Steens personliga berättelse. Hon väntar tillsammans med Ellinor Grimmark på besked från Europadomstolen, om deras fall kommer att tas upp till prövning eller inte. Redan som barn präglades hon av skolans FN-dagar som återkom varje oktober. Rätten till liv satte sig på ett särskilt sätt, och de mänskliga rättigheterna blev en styrka i hennes liv när hon under en tid utsattes för mobbning på grund av sin kristna tro.
Steen vidareutbildade sig till barnmorska efter att ha jobbat en tid som sjuksköterska. På grund av bristen på barnmorskor erbjöds hon både studielön och kontrakt. Hon längtade efter att få jobba med sitt drömyrke, att få bota, lindra, hjälpa och rädda. Men det som sedan hände var att hon av arbetsgivaren fick höra att hon inte passade in, och att de inte kunde stödja åsikter som ledde till att hon skulle ”vägra göra sitt jobb”. Den vägran handlar om att inte vill ge piller som resulterar i att ett mänskligt liv avslutas.
Det finns många kompetenser som en barnmorska verkligen har. Förmågan att se hur det nyfödda barnet och mamman mår, vilka åtgärder som eventuellt behöver sättas in, samt att ge råd och stöd vid amning. Men på grund av att inte vilja delta vid avslutandet av ett liv, anses man inte kunna sköta sitt jobb.
Det var ungefär samtidigt som barnmorskan Ellinor Grimmark började synas på löpsedlarna, som Steen inledde sina studier. Tanken slog henne redan då att detta lika gärna kunde ha varit hon. Under första terminen fick de lära sig allt om fostrets utveckling genom hela graviditeten. Hon stärktes då i sin övertygelse att abort kränker rätten till liv. Under andra terminen var emellertid allt tal om den fantastiska fosterutvecklingen som bortblåst. Då undervisades de om abort, vilket benämndes som ”kvinnohälsa”. Ellinor Grimmarks namn förekom som ett negativt exempel.
Under praktiken på en gynekologisk avdelning fick hon sitta med när en abortsökande kvinna träffade sin läkare. Ultraljudet får normalt bara läkaren se, men den här kvinnan krävde att få titta och förstod då att barnets hjärta redan slog. Då ändrade hon sig och ville inte ha någon abort. Hur ska kvinnor kunna göra välinformerade val, om de går miste om den information som ultraljudet ger?
Steen trodde att det skulle vara enkelt att slippa delta i abortverksamhet, eftersom hon ville jobba på förlossningsavdelning och BB. På förlossningsavdelning utförs endast sena aborter efter graviditetsvecka 18, vilka socialstyrelsen beviljat. Sammanlagt görs i hela landet ungefär en sen abort per dag, vilket inte är så många, uppdelat på samtliga förlossningsavdelningar. På grund av en gemensam policy i regionen, vägrade man ändå anställa henne ens på BB, för att hon inte ville delta i abortverksamhet.
Steen får stöd av många. Hennes upplevelse är att svenska barnmorskor inte säger det offentligt, men privat tycker att det är jobbigt med aborter. Särskilt de sena aborterna och kvinnor som återkommer, men detta är tabubelagda ämnen. Trots pågående barnmorskebrist väljer regionerna hellre den situationen än att anställa barnmorskor med samvetsklausul. Även i Norge tillhör Steen en minoritet som åberopar samvetsfrihet, men där säger man att ”här behöver inte alla göra likadant, för vi samarbetar”. I Sverige menar man istället att samarbete betyder att alla gör likadant. Regionerna verkar inte vilja respektera mänskliga rättigheter. Och man ställer sig frågan, vem är det egentligen som tvingar sin åsikt på vem?