I slutet på 1970-talet då prolife-organisationen Rätt till Liv startats i Borås, blev de inte trodda när de påtalade att Lennart Nilssons bilder i boken Ett barn blir till (1965) var tagna av aborterade barn. Svenska Dagbladets (SvD) reportage från 12 maj 2024 visar dock att prolife-rörelsen hade rätt och att sanningen har en tendens att komma fram förr eller senare.
För att få så bra bilder som möjligt skulle barnet, eller ”materialet”, vilket är det ord som används i SvD:s reportage, vara färskt och helt. Därför plockades det ut genom metoden ”kejsarsnittsabort” och skickades från kvinnoklinikerna till laboratorier. Kejsarsnittsabort hade sedan 1951 använts inom forskningen för att utföra experiment på ofödda barn som kunde vara upp till 24 veckor gamla. Enligt en illustration från tidskriften Forskning och Framsteg (nr 4/1971) lyftes barnet ut och lades i en konstgjord livmoder. I denna kunde barnet inte växa men hållas vid liv ”i princip hur länge som helst” och om det inte avled av testerna, avlivades det när forskarna inte längre behövde det.
Lennart Nilssons styvdotter Anne Fjellström medger att det finns etiska frågeställningar med förfarandet, bland annat hade de abortsökande kvinnorna sannolikt inte gett sitt samtycke eftersom det inte var kutym på den tiden. Fjellström jämför dock Nilsson med krigsfotografer som inte orsakar kriget, utan bara finns på plats för att bevaka och beskriva för omvärlden vad som sker. Frida Park på tidningen Dagen ställer frågan hur det står till med en fotografs moral om de egna fotona är viktigare än döende barn. Samuel Teglund på tidningen Världen idag menar att förfarandet var möjligt för att barnen redan avhumaniserats genom att benämnas ”död vävnad”, ”tumörer” eller ”bortopererade organ”.
Nilsson anses inte ha tagit ställning i själva abortfrågan utan bara varit en del av de allmänna värderingarna som var rådande på den tiden. Han agerade heller inte ensam utan vården och forskarvärlden var delaktiga, inklusive lagstiftningen. Och även idag avhumaniseras ofödda barn. Numera kallas de ”cellklumpar”, ”livmoderinnehåll”, ”graviditet” osv, åtminstone när det handlar om barn som eventuellt kommer att aborteras. Frågan är hur eftervärlden kommer att se på vår tids abort- och människosyn.
Brita Storlund, kommunikatör
Magister i mänskliga rättigheter och utvecklingspykologi
Läs mer om abort här.