Detta är en text av Bitte Assarmo publicerad i Världen idag 20 oktober 2010. Den är lika aktuell idag, nio år senare, och väl värd att läsas.
Samvete… Det är ett vackert ord; ett uttryck som talar om människans inbyggda godhet, något som styr goda gärningar och medmänsklighet. Det är den kloka rösten som ryter till och får oss på rätt köl igen när vi varit på väg att göra något galet. Rösten som får oss att be om förlåtelse när vi handlat fel, och som gör att vi försöker handla rätt även när valet kan vara komplicerat.
Den som inte lyssnar till sitt samvete gör våld på sin person och i förlängningen också gentemot andra. För vem kan egentligen lita på en samvetslös människa?
Ändå har begreppet samvete utmålats som något fult och oönskat på sista tiden. Tanken på att människor som arbetar inom vården ska kunna lyssna till sitt samvete när de står inför ett ingrepp som bryter mot deras livsuppfattning, har fått de politiskt korrekta politikerna och medierna att se rött, för hur skulle det se ut om den kristna tron och etiken fick ta plats i vården? I dagens samhälle är så många så upptagna med att ta för sig av det de anser vara självklara rättigheter att de glömmer att livet består av mer än det vi kan se och ta på.
Arbetet för en samvetsbefriad vårdetik har därför varit hårt och nitiskt. På alla sätt har de svenska politikerna försökt påverka Europarådet i riktning mot den svenska likformigheten, där samvetsfriheten utmålas som reaktionär, förlegad och närmast samhällsfarlig. Men friheten att tänka själv, och att följa sitt samvete, är lika viktig som friheten att få andas, äta sig mätt, ha tak över huvudet, yttra sig fritt. Utan den friheten står vi oss slätt. Det går att tala hur länge som helst om demokrati och mänskliga rättigheter men om abort är en mänsklig rättighet måste det också få vara en rättighet att slippa utföra den. Om vi slutar följa samvetet och gör avkall på de etiska fundamenten, bara för att det just nu är trendigt att göra det, blir vi till sist sämre människor.
Därför är Europarådets beslut en välgärning för hela det svenska samhället. Alltför länge har de svenska politikerna velat tvinga på resten av världen en människosyn som blir alltmer cynisk. Att tvinga vårdpersonal att följa en mekanisk likriktning, såsom de svenska politikerna velat, är att inskränka demokratin. Och det kan aldrig bli bra i längden. Då anammar vi den dödens kultur som Johannes Paulus II talade om. Och vi upphör med tiden att se var livet börjat och slutar – och vem som har rätt att avsluta det. Även vi svenskar måste inse att vi är en del av något större. Som människor har vi dessutom möjlighet att påverka denna stora helhet – om vi följer vårt samvete.
Ett rovdjur i djungeln, eller ett bytesdjur på savannen, har inte råd att ha ett samvete. Det har vi människor. Vad vi däremot inte har råd med är att sluta lyssna på det. Oavsett alla förskönande begrepp är och förblir abort tagandet av ett liv. Ingen människa ska behöva vara med om att ta det livet. Det är en självklar mänsklig rättighet att få värna om livet i alla dess former och skeden. Och nu har det, tack vare Europarådet, dessutom fått stöd i lagen. Det ska vi vara mycket tacksamma för.
Bitte Assarmo