Lördagen den 10 september firades Respekts 20-årsjubileum med en seminariedag där allt från genteknik, abort och samvetsfrihet, till dödshjälp behandlades. Mikaela Luthman som är överläkare och specialist i palliativ vård föreläste om sina erfarenheter krig ASIH (avancerad sjukvård i hemmet). Inom ASIH vårdas dock inte enbart döende patienter, utan även patienter med tillfälliga vårdbehov, som exempelvis gravida kvinnor som på grund av kraftigt illamående har behov av näringsdropp.

De flesta som Luthman möter i sin vardag vill inte dö. Det vanligaste är att patientens önskan är att få leva lite till, få en sommar till osv. En stark livsvilja är enligt hennes erfarenhet mycket vanligare än en önskan att dö. Samtidigt understryker hon att vi måste bli bättre på att acceptera att livet faktiskt kommer att ta slut och att det viktiga är att leva tills vi dör, och inte att livet förlängs in absurdum.

En nyckel för vården är att se människan som en helhet, vilket enligt Luthman är lättare att få till inom ASIH än på ett sjukhus. Detta leder också till att patienter inom ASIH lever längre. En aspekt under coronarestriktionerna var också att patienter inom ASIH inte behövde dö ensamma. Enligt en brittisk undersökning levde lungcancerpatienter tre månader längre än kontrollgruppen, när de förutom medicinsk hjälp också fick hjälp på det psykiska, sociala och andliga planet. Motsvarande undersökningar bland exempelvis leukemi- och ALS-patienter har gett samma resultat.

Ett av argumenten för dödshjälp är att det är inhumant att låta döende människor plågas av smärta. Luthman hävdar dock att smärta har många komponenter, och hon vänder sig mot den skrämselpropaganda om döden som så gott som aldrig stämmer överens med verkligheten. Vill man prata om smärta så är exempelvis benbrott och tarmvred bland det mest smärtsamma Luthman som läkare sett hos patienter. Fysisk smärta har också visat sig minska bland patienter som fått lugnande besked angående anhöriga som de oroat sig för, och bland patienter som fått existentiella behov mötta, till exempel genom samtal med en präst.

Det händer också att patienter är skeptiska mot smärtlindring, bland annat på grund av rädsla för morfin. Luthman understryker dock att cellgifter är farligare än morfin. Smärta gör människan nedstämd och lättretlig, och därför anser hon att man ska ta emot smärtlindring, inte minst för sina anhörigas skull. Minnet av den döda blir bättre för de efterlevande om slutet blir smärtfritt, och dessutom minskar rädslan för den egna döden.

Vissa patienter är säkra på att de vill ha dödshjälp när de är i början av en allvarlig sjukdom, men ju närmare döden de kommer desto mer vill de leva. Luthman berättade om en kvinna som så länge hon var frisk sparade pengar för att kunna åka till en dödshjälpsklinik i Schweiz när hon blev allvarligt sjuk. När det sedan hände, ville hon dock hellre till hospice och inte till Schweiz. Möjligheten till palliativ sedering, dvs att få sova in slutet, sköt hon också upp så sent som möjligt.

Luthman hänvisade till det tidigare miljöpartistiska språkröret Birger Schlaug som tidigare varit för en utredning om dödshjälp. När han förstod att vården av dementa är den absolut dyraste vården, ändrade han inställning. Han såg att det blir oerhört farligt för samhället om ekonomi är drivkraften för dödshjälp.

Luthman ger inte mycket för opinionsundersökningar angående dödshjälp eftersom ingen på förhand kan veta hur man tänker när man verkligen står inför sin egen död.

Brita Storlund
Magister i mänskliga rättigheter och utvecklingspsykologi

Läs mer om dödshjälp här.