Barnperspektivet saknas i detta argument. Ska ett nyfött barn utsättas för en traumatisk och planerad separation för att en kvinna ska få göra vad hon vill med sin kropp?
För att godkännas som surrogatmamma krävs att kvinnan redan fött minst ett eget barn och att den graviditeten inte inneburit några komplikationer. Det kriteriet finns för att man vill försäkra sig om att surrogatmamman klarar av en graviditet. Dock bortser man från de risker som tillkommer vid surrogatgraviditeter. Dessa betraktas som högriskgraviditeter eftersom det oftast är ett befruktat ägg från en annan kvinna som inplanteras och inte surrogatmammans eget. På grund av detta förekommer fler komplikationer, som exempelvis graviditetsdiabetes, högt blodtryck och för tidiga födslar än vid graviditeter där kvinnan bär på sitt eget biologiska barn. Vid surrogatmödraskap bortser man också från surrogatmammans egna biologiska barn. Hur påverkas de av att mamma lämnar bort det nyfödda barnet? Vilken människosyn förmedlas till dem och vilken syn på barn och familj tar de sedan med sig in i vuxenlivet? Finns risk för att de ska uppleva rädsla för att själva också bli sålda?
Att vara surrogatmamma är psykiskt påfrestande och kvinnor tar till olika försvarsmekanismer för att klara den pressen. En studie från 2017 om indiska surrogatmödrars psykiska välbefinnande, visade att surrogatmammor var mer oförsiktiga under graviditeten. Bland annat interagerade de mindre med det ofödda barnet än kvinnor som bar på sina egna biologiska barn. De pratade mindre med det och vidrörde det mer sällan. De var måna om att vara trogna kontraktet och använde avståndstagande från barnet som en försvarsmekanism för att klara av den framtida separationen. Man fann också att surrogatmammorna i högre grad led av depression både före, under och efter graviditeten. Detta är en viktig faktor även för barnet eftersom kvinnans avståndstagande, stress och depression under graviditeten kan ha negativ påverkan på dess utveckling.
Journalisten Kajsa Ekis Ekman, som under många år debatterat mot surrogatmödraskap, har intervjuat surrogatmammor i Mexiko och hävdar att hon aldrig träffat en surrogatmamma som inte dagligen tänker på barnet som hon fött och lämnat bort. Hon beskriver surrogatmödraskap som ett överförande av smärta. Lidandet hos den kvinna som inte kan få barn förs över på den kvinna som måste lämna bort det. Ekman är kritisk till att surrogatmödraskap enbart framställs som en möjlighet att få barn, men inte att en annan kvinna samtidigt mister ett barn.
Surrogatmödraskap handlar helt enkelt inte bara om en kvinnas rätt att göra vad hon vill med sin kropp. Många andra är inblandade och det leder till ett helt nytt sätt att se på barn och familjebildning. Kvinnan blir objektifierad och hennes kropp ett föremål för kontrakt där barnet är en beställningsbar vara som kan köpas och säljas.
Brita Storlund, kommunikatör
Magister i mänskliga rättigheter och utvecklingspsykologi
Källa: surrogatmödraskap (2022)
Läs mer om surrogatmödraskap här.