Frederica Mathewes-Green är en amerikansk författare till 10 böcker och över 800 artiklar. Som många andra hör Mathewes-Green till dem som från att ha varit övertygad abortförespråkare bytte sida och blev prolife-aktivist. Mathewes-Green skrev 2016 en artikel om den förändring som skedde inom henne när hon började förstå mänskligheten hos det ofödda barnet. Här följer ett utdrag ur den texten (fritt översatt från engelska):

”Där var jag, motståndare till krig och dödsstraff, till och med vegetarian, och en övertygelse om att social rättvisa inte kan uppnås genom våld. Men det här såg verkligen ut som våld. Hur hade jag gått med på att göra denna ohyggliga handling till det centrala i min feminism? Hur kunde jag tycka att det var fel att avrätta mördare, fel att skjuta fiender i krig, men okej att döda våra egna söner och döttrar? För det var en annan gnagande tanke: Abort innebär inte att döda fiender, utan våra egna barn, vårt eget kött och blod. Varje barn som aborteras är den kvinnans egen son eller dotter precis lika mycket som något barn hon någonsin kommer att föda.

Vi hade på något sätt anammat idén om att abort var nödvändigt för att kvinnor skulle kunna avancera inom sina yrken och konkurrera med män på arbetsmarknaden. Men hur hade vi kommit fram till att offrandet av våra barn var priset som var värt att betala? När måste en man någonsin välja mellan sin karriär och sitt barns liv? När jag väl kände igen abortens inneboende våld, fanns det inget vettigt i de feministiska argumenten.

Abort avslutar ett människoliv, och förlusten av detta människoliv ställs mot kvinnans behov av abort för att fritt kunna styra sitt eget liv. Däri ligger en särskild grymhet; att framställa abort som något kvinnor vill ha, något de kräver, som de tycker är befriande. För ingen vill egentligen detta. Förfarandet i sig är smärtsamt, förödmjukande, dyrt – ingen kvinna ”vill” gå igenom det. Men när det väl finns tillgängligt verkar det vara det mest logiska och rimliga valet. Allt komplext med abort kan viftas undan med att abort löser alla problem. Och kvinnan förväntas hålla smärtan inne hela livet, och vara tacksam för abortens gåva.

Att vara prolife är impopulärt, och motståndare till abort får vänja sig vid att bli felaktigt framställda och felaktigt anklagade. Det finns bara ett begränsat antal människor som kommer att fatta modet att ställa sig på det impopuläras sida. Men ibland är en sak så angelägen, så dramatiskt tydlig, att det är värt det. Vad kan vara mer upprörande än våld – dödligt våld – mot de mest hjälplösa medlemmarna i vårt mänskliga samhälle? Om inte detta rör oss, hur hårda är våra hjärtan? Om detta inte rör oss, vad kommer någonsin att röra oss?”

Källa:
Tearing us apart – How Abortion Harms Everything and Solves Nothing
av Ryan T. Anderson och Alexandra DeSanctis (2022, s. 11–12).

 

Läs mer om abort här.