1. INTRODUKTION
TV4 hade i oktober 2019 en temavecka om abort i programmet Malou efter tio. Inbjudna gäster var både kvinnor och män med erfarenhet av abort, samt psykologer och läkare. Erfarenheterna var blandade, men en gemensam röd tråd kunde skönjas bland samtliga gäster. Ingen av dem upplevde att de fått tillräckligt med information från vården angående de psykiska eller fysiska reaktioner som drabbat dem. Många av dem hade chockats över bemötandet, som de uppfattade som ”löpande bandet”. De hade också tagits på sängen av de egna känslorna som de överväldigats av under processens gång, men även efteråt. Författaren och retorikexperten Elaine Eksvärd menade att de psykologiska konsekvenserna måste lyftas, och att kvinnor har rätt att veta sanningen om vad en abort innebär.
I Expressen den 21 januari 2016 skrev Emilie Roslund en artikel om den fysiska smärtan vid en tidig abort, med feber, kramper, kräkningar och en långt utdragen smärta, mycket värre än i Vårdguidens information. Roslund frågar sig till vems fördel man vill få abort att framstå som något okomplicerat. Hon menar att bilden som ges är alltför förenklad, och att hennes berättelse inte är unik. De flesta i hennes närhet som hade erfarenhet av abort delade hennes upplevelse. Gemensamt var dessutom att ingen pratade om den. Roslund menar vidare att vi aldrig får en realistisk bild av hur det är att genomgå en abort om det förmedlas som något enkelt och okomplicerat.
De allmänt vedertagna uppfattningarna är att abort är kvinnans val och att hon har rätt att bestämma över sin egen kropp. Att det skulle finnas negativa konsekvenser hörs inte lika ofta. Dock finns forskning som visar att hälsofördelarna finns hos kvinnor som väljer att låta sina barn födas. Det finns heller inga bevis för att de som aborterat ett barn med någon form av skada mår bättre än dem som låtit det födas. Otaliga är de vittnesbörd av föräldrar som säger att de aldrig hade velat vara utan det barn som föddes, oavsett barnets hälsotillstånd. Det verkar som om rättighetstänket angående abort överskuggar sedvanliga medicinska överväganden, samt att riskfaktorer med abort och fördelar med att behålla barnet tonas ned.
Flera studier visar att abort är en riskfaktor för mental ohälsa och signifikant länkad till blandannat ångest, depression, missbruksproblematik, sömnsvårigheter och till och med självmordsbeteende. Bland andra forskaren Priscilla Coleman anser att kvinnor både vill och har rätt att vara välinformerade om riskerna redan innan de fattar svåra beslut. Eftersom det enligt henne saknas bevis för hälsofördelar kopplade till abort, menar hon att det är vårdens uppgift att förmedla korrekta fakta. Vårdens uppgift ska också vara att identifiera riskpersoner för att erbjuda samtalsstöd i syfte att rädda kvinnors hälsa och liv, samt att hitta dem som riskerar att göra abort mot sin egen vilja.
I Tyskland kommer staten att satsa fem miljoner euro under 2020–2023 för vetenskaplig forskning inom detta område. Projektet kommer att fokusera på de långsiktiga effekterna av abort eftersom symtom kan uppkomma flera år efteråt. De som är positiva till detta anser det vara en seger för kvinnor som bär på långvarigt lidande, men vars symtom tonas ned av ideologiska skäl. Alla bifaller emellertid inte detta beslut. Tysk media har kallat det allt från ”nonsens” till ”galenskap” med hänvisning till Världshälsoorganisationen (WHO) som inte erkänt abortspecifika traumareaktioner (PAS) som en giltig diagnos.
1.1. Bakgrund
Sveriges lagstiftning om fri abort trädde i kraft i januari 1975. I Sverige instiftades den första abortlagen 1938 som från början medgav abort fram till graviditetsvecka 20, och fram till utgången av graviditetsvecka 24 om synnerliga skäl förelåg. Dessa kunde exempelvis vara allvarlig fara för kvinnans hälsa, eller om hon blivit gravid på grund av våldtäkt. År 1946 gjordes tillägget att abort skulle vara lagligt även av sociala skäl, och 1963 tillkom kriteriet allvarlig skada hos barnet.
Fri abort gäller i Sverige fram till slutet av graviditetsvecka 18, vilket innebär att ingen orsak behöver anges. Efter det behövs tillåtelse från Socialstyrelsen, men då krävs synnerliga skäl, exempelvis allvarlig skada hos barnet, sociala problem eller risk för moderns fysiska eller psykiska hälsa. Abort får inte utföras om det ofödda barnet anses livsdugligt. Under 2018 gjordes närmare 36 000 aborter i Sverige enligt Socialstyrelsens statistik. Aborttalen har de senaste tio åren legat ganska jämnt på omkring 36 000–38 000 per år. Antalet tonårsaborter har sjunkit något under de senaste åren.
Legaliseringskravet för fri abort tog fart på sjuttiotalet efter den omdiskuterade domen ”Roe mot Wade” i USA 1973. Bakom pseudonymen Roe var en kvinna vid namn Norma McCorvey som stämde delstaten Texas för att få abort. Processen drog emellertid ut på tiden så barnet hann födas och adopterades bort. Roe vann målet som blev prejudicerande och bidrog till att abort legaliserades i hela USA. Senare bytte Roe sida och blev aktiv abortmotståndare fram till sin död 2017. Hon menade att hon utnyttjats av de juridiska ombudens ideologiska agenda, och hon försökte förgäves få domen omprövad.
Bakom varje abort finns en kvinna som ensam eller tillsammans med anhöriga ska komma till rätta med situationen. Läkartidningen hade 1980 ett temanummer som hette ”Fem år med fri abort”. Där uttalade sig bland andra docent Johan Cullberg som då var chef för Nacka-Värmdö psykiatriska sektor. Enligt honom var psykiska reaktioner som exempelvis sömnsvårigheter, ängslan, depressioner och relationsproblem vanliga efter abort. Symtomen kunde uppkomma strax efter, eller en längre tid efter aborten. Enligt Cullberg kunde det till exempel vara kvinnor med ”hurtiga och problemförnekande fasader” som sedan kraschade några år senare. Han menade att för kvinnor som hade etiska betänkligheter var det svårt att ens för sig själva erkänna negativa känslor, eftersom omgivningens bemötande ofta var beskäftiga och överslätande. Särskilt bland unga kvinnor kunde det på ytan se ut som att aborten gått spårlöst förbi, trots att det fanns starka känslor av tvivel inom dem.
Cullberg menade också att personal inom abortverksamheten löper risk att avtrubbas. Hans förklaring var att många är plågade av uppgiften och skyddar sig genom att inte vilja se de emotionella reaktionerna hos kvinnan, och genom att förhålla sig mekaniskt till ingreppet. Han menade att detta kunde vara anledningen till att patienter inte känner sig sedda. Ekvationen med en utsatt patient och personal som känslomässigt har behov av att skydda sig, kan vara svår att få ihop. Kanske är detta anledningen till att abortsökande kvinnor än idag kan uppleva processen som ett löpande band.
Docent Nils Uddenberg, biträdande överläkare vid psykiatriska kliniken vid Lunds lasarett, betonade i samma tidning att reaktioner och skuldkänslor kan aktualiseras vid en senare händelse i livet. I synnerhet bland kvinnor som efter tidigare genomgången abort haft svårigheter att bli gravida eller fått spontana missfall. Han underströk att det i sådana fall måste vara lätt att få kontakt med en kurator. Kvinnor ska inte behöva kämpa sig till det. Han betonade också männens behov av samtalsstöd, särskilt i de fall där paret varit oense i abortfrågan.
1.2. Syfte
I denna rapport belyses forskningsresultat där samband mellan abort och kvinnors psykiska och fysiska hälsa undersökts. Syftet är att göra den sammanställda informationen tillgänglig och uppmärksamma denna fråga som av många uppfattas som negligerad. Den information som idag ges avseende abort tenderar att förminska ingreppets art och dess konsekvenser. Enligt Vårdguiden 1177 kan man ha ont de första dagarna efteråt, ”ungefär som mensvärk”, samt känna sig både nedstämd och lättad. Man informerar om samtalsstöd, som ges kostnadsfritt både före och efter ingreppet. Rätten till samtalsstöd gäller även om det gått lång tid efter aborten, vilket ändå kan ses som ett erkännande av att reaktioner både kan vara långvariga och uppkomma lång tid efter aborten.
Faran med att förminska betydelsen av ett abortingrepp är att det kan leda till ett mörkertal av kvinnor som mår dåligt, men som inte tror att det är en legitim känsla. Det kan dessutom orsaka att det blir svårare att se en koppling mellan aborten och det psykiska måendet. Mörkertal kan bero på att kvinnor som mår sämst efter en abort undviker att delta i forskningsprojekt och uppföljningar och förblir således osynliga. De som mår bäst kanske istället gärna deltar och blir de som dominerar i resultaten. Mörkertal kan också ha ideologiska förklaringar. Inom vården har man i all välmening velat avdramatisera abort, men det har i vissa fall resulterat i att de som verkligen genomgår en abort är oförberedda på hur omvälvande det är.
1.3. Material
I rapporten ingår forskningsresultat av både abortkritiker, som exempelvis den amerikanske abortforskaren David Reardon, och abortförespråkare, som professor David Fergusson från Nya Zeeland. Även forskare från Sverige och övriga nordiska länder finns med. Exempel på dessa är Inger Wallin Lundell, Meta Lindström, Anneli Kero, Mika Gissler och Anne Nordal Broen. Nyhets- och debattartiklar som hänvisas till är främst från Sverige och USA.
Hela rapporten med källhänvisningar finns här.
Läs mer om abort här.