Posttraumatisk stress handlar om traumareaktioner som kan uppkomma efter att man har bevittnat eller varit utsatt för en händelse där ens eget eller närståendes liv varit, eller upplevts vara, hotat. Symtom kan exempelvis vara starka minnen och en känsla av att vara tillbaka i den traumatiska situationen. Andra symtom kan vara sömnstörningar, koncentrationssvårigheter, hyperaktivitet, och att vara känslomässigt distanserad. Följden kan bli ett överdrivet säkerhetstänk och att hela tiden vara på sin vakt. För dem med PTSD finns ett före och ett efter, där de drabbade upplever sig ha blivit förändrade av en speciell händelse. Tidigare förknippades PTSD mest med reaktioner hos krigsveteraner, men används nu som diagnos för många olika traumatiska upplevelser.
Inger Wallin Lundell gjorde en studie vid Uppsala Universitet för att undersöka förekomsten av PTSD/PTSS bland kvinnor som gjort abort före utgången av graviditetsvecka 12. Abortsökande kvinnor från sex olika sjukhus i Sverige fick vid tre olika tillfällen fylla i självskattningar i frågeformulär om livssituation och mental hälsa, det första formuläret innan aborten och de senare tre respektive sex månader efter. Enligt den studien utvecklade ett fåtal kvinnor PTSD/PTSS efter abort och av dessa var det 20 procent som gjorde det enbart på grund av aborten.
En svaghet med denna undersökning är enligt författaren själv det stora bortfallet. Genom en bortfallsanalys fann man att de som hoppade av vid tremånadersuppföljningen var sådana som hade uppvisat symtom av både PTSD/PTSS, men även av depressivitet och ångest. I den gruppen fanns även de som gjort abort tidigare. Författaren menar att resultatet hade varit detsamma även utan bortfall, eftersom dessa kvinnor hade uppvisat symtom även innan aborten. Dock hade det varit av vikt att få veta huruvida symtomen uppkommit före eller efter de aborter som hade gjorts tidigare. Kvinnor som gjort abort efter vecka 12 saknas dessutom från denna studie, varför resultatet kan vara underskattat. Wallin Lundell efterlyser ytterligare forskning om hur riskgrupper kan identifieras och mer kunskap om vilka stödinsatser som kvinnor själva efterfrågar.
I Anne Nordal Broens undersökning från 2005 framkommer att förståelsen för att abort kan leda till traumareaktioner har ökat. Hon hänvisar till studier som visat att allt mellan 1 och 10 procent av kvinnor som gjort abort led av PTSD. Om förhållandet skulle vara det samma i Sverige skulle det medföra upp till 3 600 drabbade kvinnor årligen, vilket borde tas på yttersta allvar. I denna undersökning jämförde man traumareaktioner mellan kvinnor som gjort abort och kvinnor som fått spontana missfall. I undersökningen ingick 120 kvinnor varav 80 gjort abort före utgången av den tolfte graviditetsveckan, och 40 hade haft spontana missfall. Ett av missfallen hade skett i vecka 21, medan resten skett före vecka 17. Studien sträckte sig över fem år med fyra intervjutillfällen efter tio dagar, ett halvår, två år, och efter fem år. Man mätte stressreaktioner som ”flash-backs” (känsla av att vara tillbaka i den traumatiska situationen), mardrömmar, starka känslor kopplade till händelsen, samt undvikande av sådant som påminde om den.
Kvinnor som gjort abort hade färre symtom i början, men graden av exempelvis försvarsmekanismen ”undvikande” steg för varje intervjutillfälle. I gruppen som gjort abort förekom därför större bortfall under studiens gång jämfört med dem som fått missfall. De som fått missfall mådde sämre direkt efteråt, men hade återhämtat sig bättre vid de senare intervjutillfällena. Författarnas förklaring till detta är att aborten är planerad, medan missfallet kommer akut och överraskande. Kvinnornas förklaring till att de valde att hoppa av från studien var att det blev för svårt att besvara frågor om aborten. De som var minst påverkade av aborten var således överrepresenterade i undersökningen. Författarnas slutsats är att båda grupperna bör få information om potentiella psykologiska reaktioner efter abort och missfall, samt uppföljningssamtal till dem som är mest påverkade.
Abortforskaren David Reardon redovisade i en omfattande artikel från 2018 liknande forskningsresultat, som utförts av Brenda Major med kollegor. PTSD-symtom bland kvinnor som gjort abort var högre vid en uppföljning två år efter ingreppet, än de hade varit en månad efter aborten. Detta trots att varken sena aborter, eller aborter som skett av önskade graviditeter, ingick i den studien.
Kimberley Kelly på Mississippi State University hävdar i en artikel från 2017 att abortspecifika traumasymtom är påhittat av abortmotståndare av ideologiska skäl. Dock bortser hon från det faktum att de som har symtom ofta avböjer att delta i undersökningar. Är man traumatiserad hör det till diagnosens art att man undviker allt som kan tänkas påminna om händelsen. Detta undvikande räknar man med inom forskningen när det gäller andra områden. I en undersökning bland 246 anställda, som varit med om en explosion på arbetsplatsen, framkom det tydligt att de som uppvisade de starkaste symtomen var samma personer som från början avböjt att delta. Genom upprepade kontakter kunde man ändå få upp antalet deltagare i studien. Hade man inte lyckats med det, hade de med de mest allvarliga symtomen saknats i studien och resultatet blivit annorlunda.
Reardon menar att försvarsmekanismer som exempelvis undvikande, förnekelse och självcensur verkar kunna bidra till underrapportering av negativa konsekvenser av abort. Försvarsmekanismer kan även vara en bidragande orsak till bortfall eller till att kvinnor helt avböjer att delta i studier, eftersom de då påminns om aborten som de helst vill glömma. Detta i sig kan vara tecken på en traumareaktion. De som mår sämst vill inte delta. Försvarsmekanismer kan också bidra till att man förminskar de negativa känslorna. Man vill vara en person som tänker positivt och tonar därför ner dem.
Reardon menar vidare att fenomenet med försvarsmekanismer kan leda till att kvinnor inte kan tillgodogöra sig terapi efter genomgången abort. Han menar att röster hörs för att terapin inte hjälper, eftersom terapeuter ofta avdramatiserar abortens betydelse. Detta beror antagligen på att man inom professionen vill skona kvinnan och därför framställa abort som ett mindre betydelsefullt ingrepp. Reardon anser att det kan handla om försvarsmekanismer även hos terapeuter, vilka kan ha egna ouppklarade erfarenheter av abort.
