En finländsk studie har visat att självmordsbenägenheten ökar bland vissa kvinnor som gjort abort. Studien omfattade nästan 600 000 dödsfall bland kvinnor i fertil ålder under tidsperioden 1987–1994. Man samkörde dödsattester med nationella hälsoregister för att få fram graviditetshistorik bland kvinnor som begått självmord. Utan samkörning av register hade man enligt forskarna inte fått komplett information, eftersom endast 11 procent av dödsattesterna innehöll information om abort. Självmordstalen var enligt studien allra högst bland kvinnor som gjort abort, jämfört med kvinnor som fått missfall, fött barn, eller för kvinnor generellt. Bland kvinnor som fött barn var självmordstalen allra lägst.
Självmord per 100 000 kvinnor i Finland 1987–1994:
- Kvinnor som fött barn 5,9
- Kvinnor som fått missfall 18,1
- Kvinnor som gjort abort 34,9
- Genomsnitt för samtliga kvinnor 11,3
Studien ledde till nya riktlinjer inom den finländska vården, och när en liknande studie gjordes för åren 1987–2012 hade självmordstalen för kvinnor som gjort abort sjunkit något. Dock var de fortfarande högre än i de övriga tre grupperna. Liknande studier har genomförts i USA, Australien, Danmark och Storbritannien vilka gett samma resultat, dvs risken för självmord är högst bland kvinnor som gjort abort, och lägst bland kvinnor som fött barn.
David Reardon publicerade 2017 en artikel med resultat från en undersökning där dödsattester för kvinnor i fertil ålder samkörts med födelseattester, abortregister och register över dödfödda spädbarn. Han fann att risken att dö inom ett år efter en avbruten graviditet var dubbelt så stor jämfört med kvinnor som fött barn. Dödsfall som självmord, mord och olyckor var signifikant högre bland kvinnor som gjort abort än bland dem som haft missfall. Självmordstalen bland dem som haft missfall var högre än bland kvinnor generellt. Lägst självmordstal fanns bland dem som fött barn. Denna skillnad kvarstod även vid en uppföljningsstudie sex år senare, och även när man tagit hänsyn till tidigare psykisk ohälsa eller socioekonomiska faktorer. Efter ett år fanns även en förhöjd risk att dö av ”naturliga orsaker”. Reardon förklarade detta med att både abort och missfall sänker den förväntade livslängden, medan barnafödande förlänger den. Mental ohälsa kan även leda till ökat riskbeteende, som exempelvis drogmissbruk, vilket kan vara en anledning till förkortad livslängd.
Enligt Reardon är detta en viktig fråga ur folkhälsosynpunkt. Vad behöver i praktiken göras för att rädda kvinnors liv och förbättra deras hälsa? Vården måste kunna identifiera riskgrupper för att kunna hjälpa dem. Detta är dock en känslig fråga både politiskt och i media enligt Reardon, eftersom man vill främja abort i utvecklingsländer. Visar det sig att abort kan leda till negativa konsekvenser och till och med dödsfall blir ju det problematiskt. Reardon ställer sig frågan hur denna fråga hade tagits emot i media ifall resultatet varit det motsatta.
Den frågan besvarades i november 2019 när The Lancet Psychiatry publicerade en undersökning från Danmark som visade att det inte fanns något samband mellan abort i första trimestern (före utgången av graviditetsvecka 12) och ett första ej dödligt självmordsförsök. I den undersökningen hade man jämfört kvinnor som gjort en första abort med kvinnor som inte gjort abort. Resultatet visade att andelen kvinnor som gjort självmordsförsök endast är aningen högre bland dem som har gjort abort jämfört dem som inte gjort det. Enligt studien var abort ändå inte orsaken, eftersom de flesta som gjort självmordsförsök efter en abort även lidit av psykisk ohälsa innan.
Minst nio svenska tidningar lade ut detta som en nyhet inom ett dygn efter att rapporten publicerats. I samtliga fall med den vilseledande rubriken att abort och självmord inte har något samband. Dock var kvinnor som verkligen begått självmord inte ens inkluderade i studien eftersom den enbart undersökt sambandet till ett första ej dödligt självmordsförsök.
Studien fick också kritik från bland andra National Review. Kvinnor som gjort abort innan de fyllt 18 år var exkluderade från studien. Dessutom ingick inga sena aborter. Detta är en brist enligt National Review eftersom studien ignorerar risken för självmordsförsök bland unga, samt sena aborter som en riskfaktor för mental ohälsa. Man uppmärksammar dessutom att studien delvis finansierats av Society of Family Planning, som förespråkar fri abort, och att huvudförfattaren är en tidigare konsult för amerikanska Planned Parenthood.
Frågan är vem som vinner på att riskerna med abort negligeras, för det är inte kvinnor som gagnas. Istället borde risker bejakas i syfte att identifiera riskgrupper för att lindra symtom och rädda kvinnors hälsa och liv. Det är svårt att föreställa sig ett annat område inom medicinsk forskning där riskfaktorer inte skulle tas på största allvar. Intressant att notera är att bland de första kända feministerna ansågs abort vara den ultimata exploateringen av kvinnor.
Enligt en amerikansk studie från 2012 är abort 14 gånger säkrare än att föda barn. Man har baserat detta på statliga uppgifter om levande födslar, samt dödsfall relaterade till graviditet och abort. Forskarna hävdar att det förekommer fler komplikationer bland födande kvinnor än bland dem som gjort abort. Man förklarar detta med att aborter i USA är säkra, och att komplikationer ofta uppstår sent i graviditeten, dvs senare än man vanligtvis gör abort.
En svaghet med denna forskning är enligt Maaike Rosendal att man räknat dödsfall per levande födslar och inte per graviditet. Kvinnor som dött i komplikationer efter spontana missfall ingår således i statistiken, medan kvinnor som överlever missfall saknas, trots att dessa är långt fler. Även kvinnor med dödfödda barn saknas, även om dessa kvinnor överlevt graviditeten. Har de däremot dött tillsammans med barnet ingår de. Detta sammantaget betyder att risker med att föda barn överskattats i denna studie. Dessutom är statistiken på mödradödlighet generellt mer trovärdig medan dödsfall relaterade till abort inte är det. Dödsorsaken kan i många fall istället anges som sepsis, förblödning, blodpropp eller liknande, även att dessa tillstånd uppstått på grund av aborten. Det kan till och med vara så att ett abortrelaterat dödsfall registreras som mödradödlighet. Underrapportering kan förekomma dels av respekt för den döda, och eventuellt dels av ideologiska orsaker. Abort kan även ha konsekvenser på lång sikt så att dödsfall sker långt efteråt, enligt de studier som tidigare presenterats här. Även dessa saknas i statistiken.
Som tidigare nämnts fick professor David Fergusson kritik för att han inkluderat forskare med uttalad abortkritisk inställning. Här kunde man i konsekvensens namn kritisera det omvända eftersom författarna till den amerikanska studien bland annat hänvisar till Guttmacher Institute som har kopplingar till den amerikanska abortjätten Planned Parenthood. Guttmacher Institute bedriver forskning om ”reproduktiv hälsa” och är uppkallat efter Alan Guttmacher som är en tidigare direktör för Planned Parenthood.
Enligt ”Nordic Federation of Societies of Obstetrics and Gynecology” förekommer underrapportering av dödsfall i legala aborter även i Sverige, och man nämner att samkörning av register skulle förbättra täckningen.
