Detta är första delen i en serie här på bloggen av vår rapport ”Samvetsfrihet vid liv och död” som gavs ut i maj. Rapporten är en sammanfattning av samvetsfrihet vid abort och dödshjälp.

I Expressen kunde vi vintern 2014 läsa om fotografen Martin som vägrade ta passfoto av en 2-årig flicka som skulle avvisas till Armenien. Hans förklaring var att han inte ville ha det på sitt samvete. I media hyllades han som hjälte och backades även upp av sin arbetsgivare. Aftonbladet skrev 2011 om en avvisning av en iransk asylsökande, vilken stoppades efter beslut av piloten att vägra låta planet lyfta. Övriga passagerare på planet visade sitt stöd genom att vägra sätta sig.

Arbetsförmedlingen dömdes 2010 i Stockholms Tingsrätt att betala skadestånd till en muslimsk man som gått miste om en praktikplats för att han vägrat skaka hand med den kvinnliga företagsledaren. Domen motiverades bland annat av ett prejudikat från Högsta domstolen, där det fastslagits att överträdelse mot diskrimineringsförbudet är en allvarlig kränkning. Tolkförmedlingen Semantix dömdes 2018 att betala skadestånd till en kvinna som av religiösa skäl vägrat skaka hand med den manlige chefen, och därför nekats anställning. En oenig Arbetsdomstol ansåg att det handlade om en diskriminering som oproportionerligt kunde komma att drabba en specifik grupp, d.v.s. muslimska kvinnor.

Sveriges försvarsminister sedan 2014, Peter Hultqvist (S), beviljades enligt Svenska Dagbladet vapenfri militärtjänst på grund av samvetsskäl. Detta har enligt försvarsministern själv ingen betydelse för hans tjänsteutövning, och i ett personporträtt i Dagens Industri kallas han för ”en historiskt skicklig försvarsminister”. Hans vapenvägran anses inte ha diskvalificerat honom från att fungera som försvarsminister.

Gustav Fridolin (MP) lämnade 2004 in en riksdagsmotion angående samvetsvägran. Där argumenterade han för att det utan påföljd borde vara möjligt att vägra utföra visst arbete. Som exempel uppgav han bland annat en posttjänsteman som under valrörelsen 2002 vägrat dela ut information från ett parti som han ansåg var rasistiskt.

Omvänt förekommer det även situationer där omgivningen förväntar sig att samvetsfrihet bör tillämpas i arbetslivet. År 2001 skedde en utvisning av två egyptier som var misstänkta för terroristkopplingar.9 Avvisningen fick stor uppmärksamhet i media, eftersom männen riskerade tortyr eller inhuman behandling i hemlandet. Vissa upprördes av att ingen enskild polis av samvetsskäl grep in för att stoppa utvisningen.

Av ovannämnda exempel att döma, är samvetsfrihet något som försvaras och hålls högt i Sverige. Gemensamt för dessa är dock att inget av dem är kopplat till abortfrågan. Det är först då som samvetsfrihet blir känsligt. Även i debatten om dödshjälp finns en större öppenhet för samvetsfriheten.

BAKGRUND:

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna antogs 1948, och den regionala Europakonventionen undertecknades av Europarådet 1950. Enligt FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna artikel 18, och Europakonventionen om mänskliga rättigheter artikel 9, har var och en rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Att samvetsfriheten nämns särskilt är ingen slump. De mänskliga rättigheterna tillkom som en motreaktion mot nazismens förtryck under andra världskriget, då alltför många underlåtit att följa sitt samvete.

World Medical Association (WMA) är en internationell läkarorganisation som också bildades som en motreaktion efter att det uppdagats att även läkare deltagit i brott mot mänskligheten både under och före andra världskriget.Organisationen grundades 1947 och representerar omkring 115 läkarorganisationer i olika delar av världen. WMA ger sedan 1954 ut den medicinska tidskriften World Medical Journal (WMJ) 3-4 gånger per år. WMA vill arbeta för att skydda läkare från att bli tjänstemän som kontrolleras av staten, och som ett led i detta utarbetades Genèvedeklarationen 1948, vilken säger att en läkare bör bibehålla den största respekt för mänskligt liv från befruktningen, och inte ens under hot använda sin medicinska kunskap mot mänsklighetens lagar. Deklarationen bygger på den Hippokratiska eden16 som i över 2 000 år använts som etisk riktlinje för läkare. Enligt den ska läkare inte ge dödligt gift eller fosterfördrivande medel till någon.

WMA anser att en alltför stark koppling mellan staten och vårdapparaten är ett sämre alternativ än utövad samvetsfrihet av individuella läkare. Detta motiverar de med att en majoritet, och även den politiska makten, faktiskt kan ha fel.

Hela rapporten med källhänvisningar kan laddas ned här.