I takt med att möjligheten att utföra operationer på ofödda barn utvecklats, har man inom forskningen också behövt ta ställning till deras smärtupplevelse. Operationer kan idag utföras på ofödda i graviditetsvecka 14–15, och då ges alltid smärtlindring eller bedövning.
En aspekt som på motsvarande sätt också borde lyftas är oföddas förnimmelse av smärta vid aborter. Faktum är att abort är det enda ingreppet på det ofödda barnets kropp där det inte ges någon form av smärtlindring eller bedövning alls. Vissa forskare hävdar enligt amerikanska Monique Wubbenhorst (obstetriker/gynekolog och forskare) att foster kan känna smärta så tidigt som i graviditetsvecka 12, vilket är långt tidigare än abortgränsen i många länder, däribland Sverige.
Inte ens när barn visar livstecken efter abort ges smärtlindring. Enligt en europeisk rapport från 2015 föddes i Gällivare 2014 en flicka levande efter en kirurgisk abort i vecka 22. Flickan fick varken medicin eller smärtlindring under den halvtimme hon levde. En läkare hade velat ta henne till neonatalavdelning för vård men tilläts inte det eftersom det handlade om en abort. En svensk barnmorska med 36 år i yrket hävdade enligt samma rapport att barn visar livstecken i 25 procent av alla aborter som sker i vecka 16–17.
Tidigare trodde man att hjärnbarken måste vara helt utvecklad för att förnimmelse av smärta ska vara möjlig, vilket den är omkring vecka 24. Enligt nyare forskning finns emellertid starka bevis för att ofödda reagerar på smärta mycket tidigare, och att en fullt utvecklad hjärnbark inte är nödvändigt. Denna insikt har lett till att vissa abortliberala forskare, som tidigare stått bakom den tidigare teorin om smärtförnimmelse först vid vecka 24, har ändrat sig och hävdar att praxis inom abortverksamheten måste ses över. Det finns uppgifter som tyder på att smärtupplevelse till och med kan vara starkare hos ofödda, på motsvarande sätt som småbarns smärtupplevelse är starkare än vuxnas. Exempelvis vid feticid (giftigt medel sprutas in i fostrets hjärta eller navelsträng för att det ska dö) före vecka 18 har man på ultraljudet sett att barnet försökte dra sig undan nålen och att det även började fäkta mer med armarna. Enligt en rapport från Smer 2019 (Statens medicinsk-etiska råd) används feticid i Sverige vid fosterreduktion (tvillingaborter) där kvinnan är gravid med två eller fler barn och väljer att abortera ett av dem.
Abortförespråkare menar att det kan medföra risker för kvinnan om bedövning sätts in på barnet vid abort, och att dessa risker bör väga tyngre än den tillfälliga smärta som barnet känner. Även vid sena aborter anser man att omsorgen om kvinnan trumfar smärtan hos barnet. Wubbenhorst påpekar dock att västvärlden behandlar ofödda barn mer inhumant vid abort än djur som ska avlivas, och lyfter särskilt abortmetoden D & E (dilation and evacuation). Denna metod används främst vid aborter efter vecka 15 i USA och innebär att barnets kroppsdelar slits av och plockas ut ett efter ett. Inte ens med smärtlindring skulle det anses vara en acceptabel metod att avliva djur på.
En annan faktor är att vården vill skona kvinnan och inte styra hennes beslut genom att informera om barnets smärtupplevelse. Utan att full information getts till kvinnan, samt utan att alternativ till abort presenterats, har dock inget informerat samtycke erhållits från henne. Och ett oinformerat samtycke är samma som inget samtycke alls. Frågan är också om kvinnan verkligen skonas av att inte få all tillgänglig information, eller om hon rent av omyndigförklaras.
Brita Storlund, kommunikatör
Magister i mänskliga rättigheter och utvecklingspsykologi
Läs mer om abort här.