Bild: Skärmdump
På DN:s ledarsida sällar man sig till bland andra RFSU som anser att abortlagen bör ändras så att aborter helt ska kunna utföras hemma. Man motiverar detta med att aborter numera är väldigt säkra, att hemmet är den tryggaste platsen, att det är smidigare för kvinnor som bor på långt håll från kliniken, samt att det i Storbritannien – där ”distansaborter” infördes tillfälligt under pandemin – har fungerat bra. RFSU lyfter dessutom besparingen av personal och ekonomiska resurser. Ytterligare ett vanligt argument är att kvinnor i sårbara situationer ska kunna få abort i ett så tidigt skede som möjligt.
Hur väl det fungerat i Storbritannien råder det dock delade meningar om. Över 600 sjukvårdsanställda har undertecknat ett öppet brev där de kräver att distansaborterna ska upphöra. I brevet lyfter man särskilt kvinnor i sårbara situationer, till exempel kvinnor i destruktiva relationer eller i prostitution och människohandel. Hur vet man att kvinnan inte är utsatt för tvång? Hur vet man att hon tar pillren inom utsatt tid eller att det är ”rätt” kvinna som tar dem? I den brittiskarikstäckande undersökningen från sommaren 2020 fick samtliga 26 fiktiva deltagare kompletta paket med abortpiller hemskickade per post, trots att de använt sig av påhittade namn och födelsedatum, och inte ens var gravida.
Brittiska Savannahs graviditetslängd felbedömdes med 12 veckor. Det mesta tydde på att hon var i graviditetsvecka 8, men när sonen visade livstecken efter aborten togs båda till sjukhus. Där konstaterades att aborten skett i vecka 20–21. Natalia berättar i ett Youtube-klipp att hon inte ville göra abort men pressades till det av både pojkvännen och kompisarna. Hon gick med abortpillren i sin väska i 3 veckor innan hon förmådde ta dem, och därför skedde även hennes abort senare än graviditetsvecka 10, vilket är gränsen för distansaborter.
I en amerikansk undersökning som publicerats 2012 uppgav hela 64 procent av kvinnorna att de pressades till abort. Den brittiska läkaren och abortforskaren Calum Miller kallar detta för tvångsaborter och ett allvarligt människorättsbrott. Han hävdar att det är vårdens ansvar att upptäcka eventuell utsatthet hos kvinnan. Detta kan vara svårt även under en personlig och konfidentiell konsultation, men är i det närmaste omöjligt på distans. Förutom ovannämnda risker, finns även risken att vården missar utomkvedshavandeskap, vilket i värsta fall kan vara livshotande för kvinnan. I London fördubbladesantalet abortrelaterade ambulansutryckningar första året efter att distansaborter införts, så eventuella besparingar på abortmottagningarna flyttas bara till andra avdelningar.
Så gott som hela mediasverige uppmärksammade att två polska kvinnor dog under 2021 efter graviditetskomplikationer. Men såvitt vi vet har knappt någon berört den läckta mejlkonversationen från Storbritannien där det framkommer att två kvinnor dog våren 2020 efter sina distansaborter. Alla dessa dödsfall är oavsett orsak tragedier, men varför ska allvarliga komplikationer och till och med dödsfall sopas under mattan när de skett på grund av abort? Hade mejlkonversationen inte offentliggjorts hade vi inte vetat om dessa två dödsfall, så hur vet vi att det inte finns ett mörkertal?
Sverige bör tillämpa försiktighetsprincipen och sätta kvinnors säkerhet framför bekvämlighet. Distansaborter kommer att öppna dörren för fler osäkra aborter, och den dörren bör inte öppnas.