Abby Johnson som är tidigare anställd på en av Planned Parenthoods (PP) abortkliniker och författare till boken Unplanned, hjälper andra anställda som vill lämna abortindustrin att få nya jobb. Hon menar att många medarbetare innerst inne vill göra något annat, men kan behöva hjälp på traven.
I ett samtal mellan Johnson och en tidigare chef på PP, Annette Lancaster, berättar Lancaster om det känslomässigt svåra med att samla ihop kroppsdelar på de aborterade barnen efter kirurgiska aborter. Denna uppgift är viktig för att man ska vara säker på att alla kroppsdelar kommit ut. I annat fall riskerar kvinnan att drabbas av livshotande infektioner. Detta utförs i ett rum som kallas POC-rummet. POC är förkortning för ”products of conception”, på svenska ungefär ”graviditetsprodukter”, vilket är det interna fackspråket för de kroppsdelar som ska samlas ihop efter en abort. Johnson berättar att kollegorna sinsemellan ibland kallade det för ”pieces of children” istället, dvs bitar av barn.
Som chef hade Lancaster trott att hon enbart skulle jobba på kontoret, och hade inga starka åsikter om abort innan hon var tvungen att hjälpa till i POC-rummet. Det var i den uppgiften hon började tänka om angående hela abortfrågan. Det är enligt Lancaster vanligt att de som arbetar i POC-rummet bryter ihop. De som inte gör det beundras eftersom de anses ”palla trycket”. Lancaster hade tidigare i sitt jobb inom vården sett både svårt skadade människor och operationer, men inget av det hade förberett henne på det smärtsamma i att se de aborterade barnen och deras sorgsna mammor.
PP:s slogan att aborter ska vara ”säkra, lagliga och sällsynta” ger hon inte mycket för. Hon anser att PP tvärtom vill sälja så många aborter som möjligt och att ingen inom abortindustrin skulle jubla om aborterna verkligen blev sällsynta. Medarbetare tränas i att övertyga kvinnor om att abort är det bästa för dem. Lancaster själv fick flera gånger ta emot klagomål från ledningen om aborttalen hade gått ner på kliniken som hon ledde.
Johnson och Lancaster är inte ensamma. En annan tidigare chef, Susan Thayer har berättat att det finns mål uppsatta för hur många aborter de ska sälja. Personalen kunde ibland motiveras med pizzapartyn för att målen skulle uppnås. En sjuksköterska, Marianne Anderson, har berättat att hon ibland upplevde sig mer som en försäljare än som sjuksköterska. Hon berättar att det fanns mål uppsatta för antal aborter, men aldrig några mål angående andra vårdinsatser.
Läs mer om abort här.