Föreningen ”Familjen först” hade 8 december ett lunchseminarium om dödshjälp på riksdagen. Mikaela Luthman, överläkare på Stockholms sjukhem, har mångårig erfarenhet av att vårda patienter i livets slutskede, delade med sig om sina erfarenheter från sitt arbete med döende patienter, och också om sin egen pappas död. Luthman tog kraftigt avstånd från dödshjälp och menar att den sista tiden är viktig för både den döende och för anhöriga.
Ett av de främsta argumenten för att legalisera dödshjälp är att vården inte helt klarar av att lindra svår smärta för alla. Luthman sade att all smärta visserligen inte går att avhjälpa, men att den palliativa vården alltid kan bli bättre, och att den kontinuerligt har blivit bättre genom åren. Hon menar att det heller inte är ovanligt att det största hindret för smärtlindring ligger hos patienten själv. Det finns generellt en ganska utbredd skepsis mot exempelvis morfin, och ibland vill patienter helt enkelt vara tappra och klara sig utan smärtlindring så långt som möjligt. De skäl för dödshjälp som oftast anges i exempelvis Oregon, är dock inte fysisk smärta utan rädsla för att förlora sin autonomi och för att bli en börda för familjen.
Luthmans egen erfarenhet är att all önskan om dödshjälp försvinner när patienten får veta vilken hjälp som finns att få, både medicinskt, psykologiskt, socialt och existentiellt. Det finns exempel på patienter vars morfinbehov minskat när de fått samtala med en präst eller psykolog. I de fall smärtlindring inte räcker till, finns möjlighet till palliativ sedering, d.v.s. att patienten får sova in slutet. Det som enligt Luthman är ett vanligare scenario är att patienter klamrar sig fast vid den ena vårdmetoden efter den andra och är beredda att satsa mycket pengar på att få lite tid till i livet. Luthman anser att vården också behöver bli bättre på att hjälpa patienterna att acceptera att livet faktiskt kommer att ta slut.
Vissa läkare som är mot dödshjälp hävdar att de har skyldighet att behandla patienten till sista andetaget. Men Luthman anser att man inte behöver sätta in varje insats bara för att man kan. Ibland är det kanske närhet och omsorg en döende människa behöver i stället för blodtransfusioner och antibiotika i all oändlighet. Ibland tror även patienterna felaktigt att de måste ta emot all vård som erbjuds, fast deras önskan är lugn och ro med enbart smärtlindring och kanske ångestdämpande.
Skulle dödshjälp bli lagligt i Sverige kommer Luthman att sluta jobba. Hon anser att det inte är vårdens uppgift att döda patienter, och hon menar att flera av hennes kollegor är av samma åsikt. Enligt Luthman är läkare mer positiva till dödshjälp ju längre bort från den palliativa vården de jobbar. Psykiatriker är enligt Luthman mest positiva och palliativa specialister är mest negativa. I den avslutande frågestunden ifrågasattes den uppgiften av Barbro Westerholm (L) som arbetar för att en utredning om dödshjälp ska tillsättas.
Oavsett vore det en tragisk utvecklig för döende patienter om endast läkare som är positiva till dödshjälp skulle jobba kvar.
Brita Storlund
Kommunikatör
Läs mer om dödshjälp här.