Världshälsoorganisationen WHO har sedan pandemin bröt ut varit i blickfånget så gott som dagligen. WHO har sitt huvudkontor i Geneve, och är underställd FN:s ekonomiska och sociala organ, ECOSOC, vilket i sin tur är ett av de sex huvudorganen inom FN.
Syftet med WHO är att så hög nivå av hälsa som möjligt ska uppnås i hela världen, och riktlinjer som kommer från WHO anses allmängiltiga. Organisationen gör många bra saker, men när det kommer till frågan om abort driver WHO tillsammans med internationella lobbyorganisationer en agenda att sälja in fri abort i länder med restriktiva abortlagstiftningar. Detta trots att abortfrågan inte tillhör FN, utan är en fråga som ska avgöras inom de enskilda nationerna (enligt ICPD para 8.25).
För att uppnå detta använder även WHO det välkända diffusa språkbruket som exempelvis ”sexuell och reproduktiv hälsa” och ”kvinnors rättigheter”. Dessa uttryck är bra och viktiga i sig själva, men man kommer inte ifrån att abort är en ytterst viktig del i uttrycken.
Att WHO har en abortagenda framkommer tydligt i deras rapport ”Sexual health, human rights and the law” som finansierats av bland andra Ford Foundation och George Soros Open Society Foundation. I rapporten kan man läsa att i själva definitionen av sexuell hälsa ingår tillgång till abort, även för tonåringar och utan föräldrars godkännande. Man uttrycker att bland annat restriktiva abortlagar och samvetsfrihet för vårdpersonal utgör hinder för den sexuella hälsan. Detta språkbruk verkar näst intill kopierat av abortförespråkande lobbygrupper.
Generaldirektör för WHO är sedan 2017 den tidigare etiopiska hälsoministern Tedros Adhanom Ghebreyesus. Tillsammans med internationella lobbyorganisationer, som exempelvis Ipas, bidrog han till att liberalisera abortlagstiftningen i Etiopien. Ipas beskriver sig som den enda internationella organisationen som enbart fokuserar på att öka tillgången till säkra aborter och preventivmedel. Att göra abort mer lättillgängligt genom generösa abortlagstiftningar framställs som en viktig förutsättning för att aborterna ska vara ”säkra”.
Samtidigt verkar Ipas för osäkra aborter eftersom man vill främja receptfria självadministrerade hemaborter. Abort ska alltså enligt Ipas kunna utföras av kvinnan själv, som i de fall hon inte är läkare, saknar nödvändig kompetens, samt hemma i utrymmen som sannolikt saknar tillräcklig medicinsk standard, vilket är själva definitionen av osäkra aborter enligt WHO. I Storbritannien har nyligen två kvinnor dött efter att ha använt sig av självadministrerade hemaborter.
WHO borde backa från sin nuvarande aktivism och hitta tillbaka till sitt ursprungliga syfte att främja en så hög nivå av hälsa som möjligt i världen.
Läs mer om abort här.