I valtider är det inte ovanligt att svåra frågor slängs in i debatten likt vedträn på elden för att höja temperaturen, och som ett sätt att pressa politikerna till att tala klarspråk och bekänna färg. Intentionen kan givetvis vara av godo när det syftar till att hjälpa väljarna att bena ut olikheter partierna emellan, men under valrörelsen inför EU-valet fick vi se exempel på en ny slags bottennivå när det gäller debattklimatet i Sverige.

Abortfrågan kom att prägla mycket av debattutrymmet, men med ständigt fokus på att hänga ut och stigmatisera personer, snarare än att hantera sakfrågan på det seriösa och sakliga sätt den i likhet med andra viktiga frågor förtjänar. Ett exempel var det aggressiva mediedrev som fördes mot Lars Adaktusson. Han hängdes ut och benämndes negativt som abortmotståndare för att han, som han själv beskriver det, röstat utifrån perspektivet att abortfrågan inte hör hemma på EU-nivå. Att begreppet abortmotståndare egentligen inte är en särskilt meningsfull beskrivning då alla som inte är för abort fram till födelseögonblicket är abortmotståndare i någon mening, bara efter olika tidpunkter i graviditeten, var heller inget som verkade bekymra dem som medverkade i drevet.

Ett annat exempel var slutdebatten mellan de svenska EU-toppkandidaterna. Då var det istället Kristdemokraternas Sara Skyttedal som blev hårt ansatt i tv-studion av bland andra socialdemokraternas Heléne Fritzon, som pressade henne att välja mellan Lars Adaktusson och ”aborträtten”. Sådana barnsliga utfall borde vara under politikernas värdighet. För åhörarna hade det varit mera meningsfullt om Skyttedal istället hade fått tala till punkt och utveckla sitt resonemang. Många gånger verkar man vilja ge sken av att alla partier som på något sätt vill begränsa abort måste betraktas som reaktionära och kvinnofientliga, trots att alla riksdagspartierna står bakom rådande abortlagstiftning som på intet sätt innebär fri abort, utan en reglerad sådan.

Sverige har redan en av de mest liberala abortlagarna i Europa, och sticker på så sätt ut rejält både i abortfrågan och i frågan om samvetsfrihet. I den allmänna debatten klassificeras ofta personer som kvinnoförtryckare och högerextremister om de förespråkar mer restriktiva abortlagar, likt de som råder i våra grannländer, vilket ter sig både motsägelsefullt och anmärkningsvärt.

Det blir mycket problematiskt att i ett andetag tala varmt om den mångfald man vill ska vara rådande i det öppna svenska samhället, för att i nästa andetag personligt angripa och ondgöra sig över de personer som inte delar ens egen hållning i exempelvis abortfrågan. Det blir ett missljud i ett demokratiskt samhälle. Men tyvärr är det inte sällan som debatter får styras av just känsloargument och personliga påhopp. Den tystnadskultur som breder ut sig i samhället, som ett resultat av att man inte anses ha ”rätt” åsikt i vissa frågor, är bekymrande och riskerar att undergräva och i värsta fall omdefiniera själva demokratibegreppet. Yttrandefriheten är en grundpelare för att skydda demokratin, och ska inte användas för att tysta meningsmotståndare.

Läs mer om abortfrågan här.