
Surrogatmödraskap framställs ofta som ett okomplicerat fenomen i svensk media. Ofrivilligt barnlösa har äntligen möjlighet att bli föräldrar, och hur kan det vara något annat än positivt? Dessutom har väl kvinnor rätt att göra vad de vill med sina kroppar, samtidigt som de kan ta sig ur fattigdom och göra en god gärning för en medmänniska, eller? Förespråkare för surrogatmödraskap argumenterar också för att barn födda av en surrogatmamma är de mest efterlängtade barnen av alla, eftersom de beställande föräldrarna redan genomgått sorgen av ofrivillig barnlöshet och besvikelsen över att alla andra alternativ har misslyckats.
Gemensamt för ovannämnda argument är att de utgår från vuxnas perspektiv. Var finns barnets perspektiv vid surrogatmödraskap? Är det tillräckligt för ett barn att i framtiden veta att surrogatmamman utövade rätten till sin kropp? Och är det tillräckligt att vara efterlängtad om man inte har möjlighet att spåra sina rötter, vilket är fallet om äggdonatorn är anonym? Och har barn rätt att lära känna eventuella halvsyskon som kan vara utspridda i olika delar av världen?
Adoptivbarn som hittat en eller båda sina biologiska föräldrar (och eventuella syskon) uttrycker ofta att den saknade pusselbiten har fallit på plats. Trots att de haft en lycklig barndom med kärleksfulla adoptivföräldrar har de ändå haft en känsla av att något har saknats, och denna upplevelse delas sannolikt av barn födda av en surrogatmamma. Under graviditeten har barnet lärt känna surrogatmammans hjärtslag, röst och beröring, men separeras från henne genast efter förlossningen. Mycket tyder på att denna separation är ett trauma för det nyfödda barnet, vilket kan ha långtgående följder för dess välbefinnande.
I maj 2020 spreds ett filmklipp från Ukraina där 46 barn födda av surrogatmammor låg och grät i små sängar. På grund reserestriktioner under pandemin hade de beställande föräldrarna inte kunnat hämta dem. Anknytningen som under graviditeten utvecklats mellan surrogatmamman och barnet var sedan förlossningen bruten, och de vårdades nu av personal med munskydd och plasthandskar. Vid beställande föräldrarnas avhämtning väntade ytterligare en separation. I januari 2022 fanns uppgifter om att vissa av dessa barn ännu inte hade hämtats, och i februari bröt kriget ut.
Istället för mysreportage får vi nu på bland annat Svt nyheter läsa om surrogatmammor som evakuerats till ett annat land, men vi får inte veta om deras egna familjer fick följa med. För att överhuvudtaget bli surrogatmamma måste man ha fött minst ett eget barn, och dessa barn blev eventuellt kvar i Ukraina. Enligt New York Post har gravida surrogatmammor istället tvingats tillbaka till Ukraina om de på grund av kriget lämnat landet. Barnet måste nämligen födas i Ukraina för att juridiskt krångel ska undvikas. Skulle barnet födas i ett land där surrogatmödraskap är olagligt, blir den födande kvinnan registrerad som mamma till barnet och de beställande föräldrarna kan riskera åtal för människohandel. DN hade ett reportage om 20 nyfödda barn i en källare i Kiev, som beställande föräldrar på grund av kriget inte kunnat hämta. I samma källare uppgavs gravida surrogatmammor finnas.
Att barn på grund av reserestriktioner och krig inte har kunnat hämtas är illa. Men oavsett restriktioner eller krig, saknas hänsyn till barnens upplevelser vid surrogatmödraskap. Barnen kommer att utsättas för minst en traumatisk separation och den separationen är planerad i förväg av vuxna.
Brita Storlund
Kommunikatör
Läs mer om surrogatmödraskap här.
Ja detta är fruktansvärt. Ett utnyttjande av kvinnors kroppar på flera sätt. Surrogatkvinnor är långt ner på samhällsstegen och det är heller inte riskfritt att vara surrogatföderska.